Såg igår filmen Plutonen, som handlar om Vietnamkriget.
Blev positivt överraskad när jag märkte att ung Charlie Sheen och Willem Dafoe spelade huvudrollerna, och också när en 23-årig Johnny Depp klev in efter halva filmen, satans snygg. Inte varje dag man får se Johnny Depp och Charlie Sheen hålla varandra i handen. Det var en fin syn. Dock var detta ungefär ända gångerna jag var glad under tiden jag såg filmen. Äcklas verkligen av att se krigsfilmer som denna.
Tilllexempel när de amerikanska soldaterna går in i en Vietnamesisk by och börjar skjuta vilt och vålta kvinnor och barn. Helt oskyldiga människor, i ett land som är mil ifrån deras eget. Det är vidrigt.
Sedan kör de ut byborna och tänder eld på byn.
Detta är bara en film och jag tog så illa upp av att se den. Det hemska är att detta faktiskt speglar verkligheten. Detta händer faktiskt riktiga människor, med riktiga känslor där ute. Hur tänker en sådan soldat? Jag kan verkligen inte förstå det. Helt obegripligt.
 Vart slår det slint?
Förstår de inte att andra människor har känslor?
Vilken nytta tror de att de gör? 


"Nu faller natten
Nu faller bomberna
Nu brinner barnen i hekatomberna
Vad ropar barnen, vad glor de på
B-52, B-52

Nu faller regnet
Från blåa skyarna
Nu brinner barnen i de små byarna
Och farmor brinner som en hund av halm
Det är napalm, det är napalm

Nu kommer morgonen
Över ruinerna
Och genast startar man grävmaskinerna
Säg varför är det sånt gråt och skrik
Man räknar lik, man räknar lik

Nu kommer dagen
Den kalla mordiska
Nu brinner barnen, de underjordiska
Men andra leker förmodar jag
I USA, i USA

Nu kommer kvällen
Nu faller natten
Nu faller bomber över land och vatten
Vad har kanonerna att sikta på
B-52, B-52 "                                      /Cornelis Vreeswijk - Till Jack