Har under en tid befarat att jag börjat tappa min kentidioti, vilket skulle vara väldigt tråkigt eftersom kent hör ihop med mig,
och det inte skulle vara så mycket kvar av mig utan det kentiga.
En av faktorerna som bidragit till mitt tvivel har varit Jocke Berg.
Jag har på senare tiden varit så irriterad på honom, tyckt att han är omogen och tjurig.
Helt enkelt varit jätteirriterad över hans humör och behandling av sina fans.
Säger han någonsin: "Tack vad snällt"?
Inte så ofta i alla fall.
 Sen mitt i den irritationen, mitt i hoppa-över-kent-på-musikspelarna-för-att-det-är-tråkigt-och-tjatigt-perioden så kommer Verkligen och praktiskt taget blåser mig av målarstegen som jag just då sitter på.
 Helt magisk känsla och jag började nästan gråta.
Vadfan?
Sen kommer Sundance Kid direkt efteråt, fina underbara Sundance Kid..
och jag kan inte låta bli att tänka att: Nej, det här kommer aldrig släppa. Jag vill inte det, det får inte släppa.
Och så tänker jag hur underbart det är med kent, hur mycket jag längtar efter turnén, människorna och gemenskapen i den lite för långa kön.
Jag tänker inte missa en enda konsert nästa gång, för det finns nog inget värt att missa den där kön, konserterna.