Sitter här och är sugen på kent och vin.
Kulturellt, kulturellt.

Har idag lyssnat på följande kentlåtar:

• Mannen i den vita hatten
• Sjukhus (på nya skivan, haha)
• Hjärta
• Vy från ett luftslott
• Saker man ser

Under varje låt tänkte jag sen:
"FY fan vad bra den här är". På varje låt.
    Nu är det 32 dagar kvar och jag har nog aldrig längtat mer efter någonting.
Bokade precis min bussbiljett till Köpenhamn men ivern, rastlösheten och pirret hänger kvar.
Eller hänger kvar är väl kanske fel, för det sprider sig snarare,
som en sjukdom genom blod&kött till lungorna,
sen kan man andas sådär rätt igen/eller fel?

Det är dags att köra nu


// Veronica