då var det över då.
ännu en gång.
ännu lite hårdare.
på ett sätt kanske det är någonting bra allt allt från mitt rymdliv tog slut så tvärt på en kväll.

sätta sig i bilen med krossat hjärta och börja om från 0.
åter igen.

jag kommer sakna alla människor som jag träffat uppe på den konstigaste skolan i den nordligaste staden i hela sverige.
varenda en har varit speciell, de allra flesta har varit otroligt stora personligheter som tagit så himla stor plats.
utan dem kommer det vara väldigt mycket tomrum i och runt mig.
Hassans skratt,
Wilmers spontana utrop och repliker,
Olgas upp och Olgas ner,
Viktorias ibland missanpassade men underbara kommentarer,
Less och alla dessa jävla post-its.
Oscar och hans akrobatik
Antons vrede när man inte hittar vitryssland på kartan, eller placerar fel kung på fel årtal.
Eriks alltid närvarande uppeppning,
Magnus med både hatten och skeden.
Jag kommer sakna hela borden med folk som man kanske inte aldig pratade med, men skrattade med.
Ja, till och med Anders dömmande blickar.

Listan går att fylla på, flera varv runt, men batteritiden på datorn håller på att ta slut.
Men låt oss aldrig glömma varandra.
RT3 och Martin. Ni är underbara.