22 Feb, 2011
OCH FÖR DIN SKULL SÅ RESER VI IGEN. VI RÄKNAR DAGAR, RÄKNAR ÅR.
II. DET ÄR BARA MINNEN FÖR LIVET.
Promenerar till Zinkensdamm med Håkan, Winnerbäck och Krunegård i öronen.
Det är vackert i Stockholm, men jag saknar glest befolkade gator.
Man kan inte dansa mellan husen här, för det är alltid någon som ser,
någon som kommer tro att det är någonting som är fel med mig.
Egentligen spelar det kanske ingen roll, kanske borde jag dansa fast än de tittar.
Det är ju trots allt ett stadigt glatt beat som jag känner i fötterna när jag närmar mig Zinkens IP.
När jag går igenom grindarna så sköljer allting över mig ingen, som en flodvåg från ingenstans och överallt.
Jag ser Merchandise-båset och Scenen, Joakim och alla lamporna,
vännernas blickar när Stenbrott når sitt klimax.
Då ler jag.
21 Feb, 2011
I. GE DEM ETT FINGER OCH VÄRM MIN HAND (I ETT ISKALLT IKEALAND)
18e Februari tar jag och Emma bussen till Ikea.
Snön yr utanför fönstren och Emma diskuterar väderproblem med damen på sätet framför.
Jag är ganska tyst, ler och tycker att det är så himla fint.
På Ikea går vi och slänger med kent-tygpåsar och vagnar för att köpa tyg,
fast vi äter mest.
Vi köper i alla fall två tyger som Emma samma kväll ska sy örngott av till mig.
De är inte klara än.
II. JAG HAR INGA VÄNNER KVAR, VISST ÄR LIVET UNDERBART.
19 Februari vaknar jag med Anton i min Lilla vita lägenhet. För sista gången på länge.
Anton fyller 20 och ska flytta utomlands. Hela vägen till Norge.
Vi går på stan för att rusta upp Antons garderob, sen kollar vi lite på skivor. 
Anton blev min Cowboy på natten. Någon liter fullare.
III. VALS FÖR SATAN ( DIN VÄN PESSIMISTEN )
Jag kommer att sakna er.
IV. INGEN LÄMNAS KVAR, VI HÄMTAR DIG BAKOM FIENDENS LINJER.
Lever det fina livet på Åsögatan med Emma och Jonna. Vi äter gott och ser på dålig tv.
V. NER FRÅN MINUS 15 GRADER.
Det är inte lika kallt idag så jag testar skinnjackan och den fungerar på vägen till skolan. Jag fryser inte alls.
På vägen hem är det inte likadant. Då blåser det kallt och det isar inuti.
Det var en bra dag idag, ändå kryper kylan inifrån och ut. Jag tycker inte om Frescati. 
...
17 Feb, 2011
Jag är väl inte 100% nöjd, men jag skämmer gärna ut mig på global nivå.
Det är ju iallafall en rolig process.
Varsågoda:
Kram
15 Feb, 2011 #2
.
15 Feb, 2011 #1
Vi läser Hundra år av ensamhet
Jag blickar fram mot ett
Jag ska va tyst från och med nu
Och se vad som händer när det bränner till
Antagligen ingenting, det brukar vara så
Tyst från och med nu
En timme tar en vecka här
Slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här
Jag skakar om kalendern
De brister tidigare och tidigare, isarna
Fåglarna flyttar längre norrut varje år
De säger hotet mot klimatet men jag tar det
Som ett tecken på att du kommer upp igen
Kom hit igen
En timme tar en vecka här
Slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här
Jag skakar om kalendern
Kyss mig så att nånting händer
Slå mig så nånting blöder
Elda upp mitt hus, gör det ikväll
Så det finns nåt som glöder
Jag ska va tyst från och med nu
Och se vad som händer när det bränner
Jag klarar tystnaden bättre än vem som helst
Den har jag lagt ner timmar på
Isarna - Säkert!
14 Feb, 2011
Det är bara att bestämma sig att vara glad och positiv och sen tvinga sig att hålla det.
Jag kom på mig själv med att börja dansa på Götgatan när Håkan Hellström gick igång i hörlurarna,
sen sprang jag hela vägen hem och sken som solen.
Med pepp-Spotifylistan i öronen och mammas kärlek i hjärtat så är det mesta fint.
mamma:
9 Feb, 2011
Påväg till Stockholm så lyssnar jag på kent och tiden rusar förbi.
Jag längtar efter cigaretter vid éntren, längtar efter människor,
jag längtar efter hissens mellankoli när den måste åka till bottenvåningen.
II. DET ÄR INTE SLAGEN SOM KÄNNS ( LJUG IGEN )
Imorgon kommer stormen hem till mig igen.
Jag är rädd för att telefonen ska vara tyst, men ännu mer rädd över att han kanske ringer.
Jag saknar honom så mycket nu att jag inte kan lägga band på mig själv.
I vanliga fall så brukar jag slå in mig själv i de mest svårlösta knutarna så att ingen någonsin ska kunna skala av mig.
III. GE MIG ALLT DU HAR
Med dig så vill jag resa världen runt.
Se på allting som är fint, allting som man så lätt missar.
Jag vill se solnedgång från Katarinahissen i ett lätt rus av glädje och alkohol.
Din ryggrad som fösvinner in under vita täcken och lätta ryckningar.
Sånna stunder som du sover bort, medan jag ligger vaken.
Din vassa tunga på min, eller i alla fall i närheten, är det enda som nu forcerar i min hjärna
7 Feb, 2011
#ÄR DET MÖRKRET, ÄR DET STRESSEN, ÄR DET VINTERN, ÄR DET STOCKHOLM, ELLER LIVET?
Idag var det äntligen dags för den första hemresan,
ni vet; sen jag blev Stockholms & Stockholm blev mitt.
Det är först när vi lämnar Gävle som monstret kommer ifatt och vassar sina tänder.
Han hugger hungrigt in på hjärtat och jag undrar vart jag ska ta vägen.
Jag höjer ljudet i hörlurarna och blundar.
Försöker ta in lugnet genom huden, från den kalla fönserrutan där de möts vid min kind.
Det regnar i Norrköping.
Och jag sitter i fosterställning på den kalla bussen, som väntar på att ta mig tillbaka hem.
Inlindad i emmas fuskpäls tror jag att jag lika gärna kan brista här och nu.
När man känner sig ensammast i världen, då blir man nästan osynlig.
Det finns ingenting mer vemodigt än att vända hemåt.
5 Feb, 2011
För att ta död på ledan så ska ja nu börja följa 365 saker.
Vi får väl se hur det går.
Idag skulle man iallafall klippa av ett skott och på så sätt få en ny liten blomma.
I.
II.
III.
1 Feb, 2011
Vissa nätter vill jag bara krypa ihop till en liten boll och gråta.
Men det kommer inte ut någonting. Allt byggs upp till någonting hemskt och fult inuti.
Jag hade nog förväntat mig att livet skulle vara perfekt och helt ofelbart lätt.
Det är aldrig lätt. För man möts av hårda ord och spott vart man än vänder sig.
Och någonting som skulle vara så underbart blir skört och ohållbart.
Jag sitter 15 trappor upp och ser ut över världen som skulle vara min,
samtidigt som jag hör en röst inne i bröstet som frågar mig när jag ska resa hem.
Vart nu hem är.
En liten röst som inte kan ta in att den lilla vita är min.
Jag ser människor som kommer och går medan jag står kvar och trampar på 18 kvadrat
och känner mig som en fånge i min egna kropp
