10 Augusti, 2011
# DET VAR SÅ LÄNGESEN SIST JAG KÄNDE HJÄRTAT SLÅ.
I.
Det finns så många saker hos dig
som får mitt hjärta att slå så mycket snabbare,
eller kanske inte slå alls.
Jag vet inte.
Tillexempel när du sträcker dig efter sladdarna vid dörren,
de sitter lite för högt upp
och du är ju så fruktansvärt kort.
Då ser man en liten bit av din mage
och jag vet ju egentligen att jag inte borde kolla.
Det känns som att hela världen ser mig.
Eller när du pratar om gamla minnen till låtar.
Jag var inte född när de spelades på radio, du var på fest.
Sen smeker du mitt hår och vi tystnar.
För vi vet nog hur märkligt det är.
Och minns du gången som du klappade mig på benet,
kallade mig raketforskare?
Du hade ingen pakethållare på cykeln, sa du.
Jag undrade varför du berättade det.
Då sa du att det var synd för du kunde inte skjutsa mig hem.
Jag var för trött då så nästa gång vi sågs slog jag en dörr i ansiktet på dig,
för du hade ditt blonda sällskap.
Senare sjunger jag ochmin vän på din låt.
Du kommer in och fixar högtalare.
Det var det finaste som hänt mig den månaden,
efter den morgonen du kysste mig på balkongen framför din pappa.
Såklart.
Jag antar att du minns alla gånger som vi skrattat tillsammans,
åt alldeles för tråkiga saker.
Jag lovar att du inte ens vet alla de gånger som jag velat bryta ihop,
och gråta i din famn.
För att det känns alldeles för tungt.
II.
Jag tror ofta att jag är en så fantastiskt välplanerad,
genomtänkt
och kärleksfull person,
tills jag träffade dig.
Ditt leende fick mig att smälta,
dina hårda ord fick mig till den hårdaste av isar.
Jag släppte allt det jag någonsin stod för;
mycket för din skull.
Du var mannen 1, som kom att bli mannen 2.
För den allra första gången.
Vi vann väl båda två den natten när du tog mig i handen.
Du för gamla bråks skull,
jag för gammal kärlek.
Jag kommer alltid ha svårt för att trotsa dig när du ler,
och det är så fantastiskt dåligt.
III.
Du delar hans leende,
Hans namn
och hans utseende.
Jag skulle kunna lådsasblunda för all evig framtid
om du skulle ligga kvar emellan mina lakan.
Du försvann, för att du trodde att jag sov.
Men jag kommer aldrig glömma hur din hand drog över min hud,
hur dina ögon försökte tränga genom min kisande blick.
Hur du suckade och sa att jag var söt.
Fast att du trodde att jag sov.
Jag ser mig aldrig så ofta över axeln som efter den morgonen jag lät dig gå.
IV.
Där är du igen.
Lika overklig som förut.
Lika vacker.
Om det fanns ord för att beskriva hur mycket jag saknar din röst,
samtidigt som jag skyr den,
för att den gör mig så svag.
Hade orden funnits hade jag skrivit dem,
diktat upp dem till den finaste av meningar.
Men orden finns inte
och jag är inte poet nog att binda ihop de orden.
Så nu så får det räcka med att jag aldrig någonsin kommer glömma dig,
och att jag aldrig kommer låta någon komma i vår väg.
Inte ens en, inte två, inte ens hundra.
Det finns ett tillfälle i livet som du alltid kommer att se tillbaka på.
Det tillfället är med dig.
Varenda gång vi setts.
8 Juli, 2011
2 veckor kvar till begravningen.
Kista mot eld eller jord.
En kropp, som var en människa.
Maskäten eller bränd.
Jag vill inte se.
Jag orkar inte tänka på vad som en dag kommer ligga där inuti.
Men det är inte mitt val just nu.
ibland kan du inte göra annat än just det som är rätt.
II. GLÄDJEN HAR FÖRSVUNNIT, LIKSOM JAG. MEN JAG SKA HITTA DEN EN DAG.
Har ni någonsin önskat att ni kunde pausa hela världen?
För att i några få minuter vara den enda människan som spatserar på gatorna.
Bara för att hinna ta ett djupt andetag, andas ifatt, och sedan trycka på play
och kunna säga "Okej. Jag är med igen. Jag hann ikapp"
Jag tänker ofta så när jag känner att jag tappat bort mig själv för att världen snurrar för fort.
Den senaste månaden har min värld snurrat för fort.
Och jag står kvar på exakt samma plats med ett litet hjärta i handen,
ett hjärta helt grått av allt damm och grus som har farit runt här i mitt kvarter.
Jag står kvar och undrar vart jag tog vägen, vems det här lilla hjärtat är som ligger och kvider i handen.
Skäms över att jag inte kan känna igen det under all smuts
och undrar varför det känns så tomt under revbenen.
Jag borde ju känna så mycket nu, men jag känner mig bara uppgiven och trött.
III. I MITTEN AV STORMENS ÖGA
Klockan är 20, solen skriker mot mitt kritvita ansikte; de trötta djupa linjerna under ögonen.
Solen skriker åt stormen inuti mig.
En man skyndar sig fram på den lilla bron, stannar upp, ler,
skruvar av locket till den lilla burk jag låst in all inspiration i.
Han tar locket med sig och går.
Ibland är det inte svårare än så.
" jag står och väntar på bättre tider,
eller bara att tåget ska komma och ta mig här ifrån." -veronica
25 Maj, 2011
Hej, kära vänner.
Nu kommer äntligen det utdragna inlägget om mina psykiska svårigheter.
Om det här är ett försök att möta mina rädslor, eller bara förklara dem, det vet jag inte.
Men här kommer listan hur som helst.
Psyk:
1. Ormar/spindlar
Jag tror knappast att det här är en fobi som jag behöver förklara.
De flesta förstår mycket väl det äckliga med spindlar och ormar
och för er som inte gör det: De är obehagliga och KAN vara farliga.
För några år sedan blev jag så störd av det här att jag inte ens kunde
se bilder av djuren i böcker eller på tv utan att känna en sorts panikartad ångest.
Nu för tiden har den här fobin lugnat ner sig, men jag vill fortfarande inte ha vare sig
ormar eller spindlar i min närhet.
2. Knivar/Ben
Det här är nog egentligen ingen fobi utan bara ett obehag.
Ibland kan jag få upp bilder i mitt huvud och en känsla i hela kroppen av
hur knivar skär emot ben. Det skrapande ljudet. Så känner jag ett sjukt illamående.
Tror att detta hänger ihop med min oerhörda sjukhus/operationsfobi.
3. Operation/Donation
Jag känner obehag av tanken på att behöva opereras eller ta emot/ge blod och organ.
Det känns för mig jättejobbigt att tänka att någon annan har en del av mig i sig och vise versa.
Eller att jag skulle behöva opereras och att någon skulle manipulera hur jag är uppbyggd.
Jag tillhör inte alls någon vriden religös sekt som anser att gud skapade människan precis som
den ska vara, men det här är någonting som jag verkligen tänkt på och inte klarar av.
Jag är väl rädd för att inte vara jag, kanske.
Hade gärna velat ge blod/donera organ för att det går till någonting väldigt fint, men jag tror inte
att jag klarar av det rent psykiskt. Detta skulle kunna komma att bli ett väldigt stort promblem om
jag själv någongång skulle behöva blod/organ.
4. Gummiljud
När gummi gnids mot gummi, eller ibland annat så känns det som att hela min kropp vrids ut och in.
Jag får ångest och oro i hela kroppen. Det känns som att jag bara vill ta mig ut ur min kropp,
och det är ju helt omöjligt. När jag hör det här ljudet så börjar jag automatiskt tugga.
Vet inte alls varför. Men det här är nog den obehagligaste fobin jag har. Jag mår så oerhört illa.
Hela kroppen bara kryper och ibland ekar ljudet kvar inuti huvudet och jag kan inte få ut det. Ucsh.
Värsta som kan hända är när man äter Halloumiost som har legat och svalnat och det gnislar
mellan tänderna när man tuggar.
5. Träpinnar
Det här får jag väldigt ofta många kommentarer om. Det är också den fobi som är svårast att förklara.
Men nu ska jag verkligen försöka. För jag tror inte att jag har lyckats så bra förr.
Med träpinnar menar jag inte sånna som man bryter av ett träd, utan glasspinnar, ätpinnar osv.
Jag vet inte riktigt själv vad det är som är så obehagligt med pinnar eller hur obehaget uppstod.
När jag var liten brukade jag och min kompis tävla om vem som kunde få in flest glasspinnar i munnen,
nu när jag tänker på det får jag gåshud. Jag har ibland försökt beskriva känslan jag får när jag ser
glasspinnar med känslan vissa får om de råkat bita i en gaffel av misstag.
*Det ilar i tänderna, som om man druckit alldeles för kallt vatten.
*Gåshuden.
*Stammningen.
Ja, jag börjar ibland stamma när jag pratar om glasspinnar eller när jag ser dem.
Det absolut värsta jag vet är när folk slickar på/ stoppar in i munnen / drar med fingret över en glasspinne.
Då får jag de 3 ovanstående symptomen.
Jag kan inte äta pinnglass, i så fall måste jag vira papper runt pinnen,
samt slänga halva för att man kommer för nära pinnen.
Kan inte äta på kinarestaurang (med pinnarna då. Får be om beskick)
Kan bara grilla grillspet om mamma är med så hon kan ta bort pinnarna åt mig (mamma<3)
Det roliga är att min syster har exakt samma fobi. Hon är den enda jag träffat med det här "felet".
![[glasspinnar]](http://2.bp.blogspot.com/_5HeE-iq0rO0/SiaWO60W9DI/AAAAAAAAAFw/QnwbFrSDeTg/s1600/glasspinnar)
( Om jag just fick gåshud och tårar i ögonen av att ladda upp bilden; Ja.)
Det var väl allt för nu.
Vi hörs kanske snart igen.
Måste verkligen ta tag i det här med bloggen igen (mest för mig.)
// Veronica
12 Apr, 2011
Mitt huvud har varit så otroligt tungt ett tag och det har känts som om jag har haft stenar i hela kroppen.
Jag har inte orkat resa mig upp ur sängen, jag har inte orkat gå ner på stan, gå på promenad.
I flera dagar har jag bara legat ner och känt ångest över att jag inte har städat, att jag inte har studerat, att jag inte har diskat, att pengarna fösvinner, att jag inte promenerat, gått ner i vikt, tränat, ätit nyttigare, slutat röka, gått upp tidigare på morgonen.
Det har känts som om jag har hamnat i en osund ond cirkel som inte går att ta sig ur.
Jag bestämmer mig för att göra saker som jag vill göra, men det går dagar och veckor och sakerna ligger kvar i det förflutna, ogjorda.
II. HON HÅLLER UT ÖVER VINTERN OCH FÅR EN BLOMMA NÄR DET BLIR VÅR.
Det börjar bli varmt ute nu; solen tittar fram och jag har gått runt i staden utan jacka.
Samtidigt börjar det bli varmare här inne i kroppen, några stenar grusas sönder och kastas ut.
Jag har äntligen börjat läsa igen, fina böcker för oroliga hjärtan.
Bara en sådan enkel sak som att slå upp en bok som man har tänkt läsa en lång tid,
men inte funnit tiden att läsa, skänker mig en sån otrolig lugn.
Som ett litet steg på vägen ut från detta limbo.
III. JAG HAR EN OND DRÖM SOM KOMMER OM NATTEN, INOM MIG FINNS DET KÄRLEK & VATTEN.
Det är väldigt sällan som jag kan sätta ord på min ångest; Den bara finns där.
Titt som tätt träder den fram tydligare och sköljer över mig som en kall våg av vatten.
Då får jag alltid sitta stilla, andas djupt och övertala mig själv om att det inte finns någonting att bli förstörd över.
Oftast fungerar det, och några minuter senare sjunker vattnet undan igen.
Jag har fått höra av en vän att jag är stark, kanske är det så.
Kanske är det helt tvärt om,
och det är vid dessa tillfällen som svagheten lyser igenom den mask som jag klätt mig i.
Kanske behöver alla människor maskera sig själva ibland,
för det är väldigt sällan som man gillar att se sig själv.
IV. EN FLEUR-DE-LISE I GULD PÅ SVART BREDVID DITT NAMN.
Jag har fått en ny kärlek i mitt liv. Hon är vild som ett yrväder.
Hennes namn är Lilja och hon är det sötaste jag någonsin har sett.
Jag saknar henne varje dag.
"Nej, nej, nej. Det händer inte dig,
det händer bara mig, mig, mig.
Det händer att jag vaknar om natten,
drömmer att Europa brinner..." - Europa brinner; Anders F Rönnblom.
// Veronica
26 Mars, 2011
och därför finner jag inget lugn till att skriva, läsa eller må så bra som jag vill.
För tillfället kommer jag lägga ut en liten tidsfördrivslista, med förhoppningen att någon kanske saknar mig.
Läs gärna om ni vill, för nästa inlägg kommer nog dröja ett litet tag; tills jag hittat tillbaka till mig själv.
ÄR: Veronica
GER INTRYCK AV ATT VARA: Kanske lite konstig, hetsig och skrytig ibland. Det är nog inte riktigt sant dock.
KAN: Texterna till för många låtar.
BLIR GLAD AV: musik, värme & fina utsikter.
HAR: 2 tatueringar.
VILL HA: fler.
OGILLAR NÄR: Jag blir irriterad på småsaker. Då har jag lätt till hat.
SKULLE VILJA: ha mer själdisiplin ibland, och så skulle jag vilja bli bättre på att skriva vackert.
TYCKER OM ATT: Ligga i solen och lyssna på musik, se kent.
HAR ETT BRINNANDE INTRESSE FÖR: kent.
BRYR MIG OM: Min familj och min hund. Jättemycket.
KÄNNER OBEHAG INFÖR: Ekonomi och ostabilt levene.
GILLAR ATT UMGÅS MED: De som får mig att känna mig trygg och de som man kan krama precis när man vill.
BOR I: Stockholm stad.
SKULLE VILJA BO: I Stockholm, i en tvåa eller trea vid vattnet.
KLÄR MIG HELST: I svart.
ÄTER GÄRNA: Sushi & Max orginalmål med friscobröd och potatisgratäng istället för pommes.
DRICKER GÄRNA: Mjölk, nu för tiden.
HATAR ATT: Tappa kontrollen.
TRÄNAR: inte längre.
TITTAR OFTA PÅ: Overkliga filmer och Lie to me.
LYSSNAR OFTA PÅ: kent
LÄSER: Just nu otroligt tråkig kurslitteratur om Jazz
16 Mars, 2011
22 Feb, 2011
OCH FÖR DIN SKULL SÅ RESER VI IGEN. VI RÄKNAR DAGAR, RÄKNAR ÅR.
II. DET ÄR BARA MINNEN FÖR LIVET.
Promenerar till Zinkensdamm med Håkan, Winnerbäck och Krunegård i öronen.
Det är vackert i Stockholm, men jag saknar glest befolkade gator.
Man kan inte dansa mellan husen här, för det är alltid någon som ser,
någon som kommer tro att det är någonting som är fel med mig.
Egentligen spelar det kanske ingen roll, kanske borde jag dansa fast än de tittar.
Det är ju trots allt ett stadigt glatt beat som jag känner i fötterna när jag närmar mig Zinkens IP.
När jag går igenom grindarna så sköljer allting över mig ingen, som en flodvåg från ingenstans och överallt.
Jag ser Merchandise-båset och Scenen, Joakim och alla lamporna,
vännernas blickar när Stenbrott når sitt klimax.
Då ler jag.
21 Feb, 2011
I. GE DEM ETT FINGER OCH VÄRM MIN HAND (I ETT ISKALLT IKEALAND)
18e Februari tar jag och Emma bussen till Ikea.
Snön yr utanför fönstren och Emma diskuterar väderproblem med damen på sätet framför.
Jag är ganska tyst, ler och tycker att det är så himla fint.
På Ikea går vi och slänger med kent-tygpåsar och vagnar för att köpa tyg,
fast vi äter mest.
Vi köper i alla fall två tyger som Emma samma kväll ska sy örngott av till mig.
De är inte klara än.
II. JAG HAR INGA VÄNNER KVAR, VISST ÄR LIVET UNDERBART.
19 Februari vaknar jag med Anton i min Lilla vita lägenhet. För sista gången på länge.
Anton fyller 20 och ska flytta utomlands. Hela vägen till Norge.
Vi går på stan för att rusta upp Antons garderob, sen kollar vi lite på skivor. 
Anton blev min Cowboy på natten. Någon liter fullare.
III. VALS FÖR SATAN ( DIN VÄN PESSIMISTEN )
Jag kommer att sakna er.
IV. INGEN LÄMNAS KVAR, VI HÄMTAR DIG BAKOM FIENDENS LINJER.
Lever det fina livet på Åsögatan med Emma och Jonna. Vi äter gott och ser på dålig tv.
V. NER FRÅN MINUS 15 GRADER.
Det är inte lika kallt idag så jag testar skinnjackan och den fungerar på vägen till skolan. Jag fryser inte alls.
På vägen hem är det inte likadant. Då blåser det kallt och det isar inuti.
Det var en bra dag idag, ändå kryper kylan inifrån och ut. Jag tycker inte om Frescati. 
...
15 Feb, 2011 #2
.
14 Feb, 2011
Det är bara att bestämma sig att vara glad och positiv och sen tvinga sig att hålla det.
Jag kom på mig själv med att börja dansa på Götgatan när Håkan Hellström gick igång i hörlurarna,
sen sprang jag hela vägen hem och sken som solen.
Med pepp-Spotifylistan i öronen och mammas kärlek i hjärtat så är det mesta fint.
mamma:
9 Feb, 2011
Påväg till Stockholm så lyssnar jag på kent och tiden rusar förbi.
Jag längtar efter cigaretter vid éntren, längtar efter människor,
jag längtar efter hissens mellankoli när den måste åka till bottenvåningen.
II. DET ÄR INTE SLAGEN SOM KÄNNS ( LJUG IGEN )
Imorgon kommer stormen hem till mig igen.
Jag är rädd för att telefonen ska vara tyst, men ännu mer rädd över att han kanske ringer.
Jag saknar honom så mycket nu att jag inte kan lägga band på mig själv.
I vanliga fall så brukar jag slå in mig själv i de mest svårlösta knutarna så att ingen någonsin ska kunna skala av mig.
III. GE MIG ALLT DU HAR
Med dig så vill jag resa världen runt.
Se på allting som är fint, allting som man så lätt missar.
Jag vill se solnedgång från Katarinahissen i ett lätt rus av glädje och alkohol.
Din ryggrad som fösvinner in under vita täcken och lätta ryckningar.
Sånna stunder som du sover bort, medan jag ligger vaken.
Din vassa tunga på min, eller i alla fall i närheten, är det enda som nu forcerar i min hjärna
7 Feb, 2011
#ÄR DET MÖRKRET, ÄR DET STRESSEN, ÄR DET VINTERN, ÄR DET STOCKHOLM, ELLER LIVET?
Idag var det äntligen dags för den första hemresan,
ni vet; sen jag blev Stockholms & Stockholm blev mitt.
Det är först när vi lämnar Gävle som monstret kommer ifatt och vassar sina tänder.
Han hugger hungrigt in på hjärtat och jag undrar vart jag ska ta vägen.
Jag höjer ljudet i hörlurarna och blundar.
Försöker ta in lugnet genom huden, från den kalla fönserrutan där de möts vid min kind.
Det regnar i Norrköping.
Och jag sitter i fosterställning på den kalla bussen, som väntar på att ta mig tillbaka hem.
Inlindad i emmas fuskpäls tror jag att jag lika gärna kan brista här och nu.
När man känner sig ensammast i världen, då blir man nästan osynlig.
Det finns ingenting mer vemodigt än att vända hemåt.
5 Feb, 2011
För att ta död på ledan så ska ja nu börja följa 365 saker.
Vi får väl se hur det går.
Idag skulle man iallafall klippa av ett skott och på så sätt få en ny liten blomma.
I.
II.
III.
1 Feb, 2011
Vissa nätter vill jag bara krypa ihop till en liten boll och gråta.
Men det kommer inte ut någonting. Allt byggs upp till någonting hemskt och fult inuti.
Jag hade nog förväntat mig att livet skulle vara perfekt och helt ofelbart lätt.
Det är aldrig lätt. För man möts av hårda ord och spott vart man än vänder sig.
Och någonting som skulle vara så underbart blir skört och ohållbart.
Jag sitter 15 trappor upp och ser ut över världen som skulle vara min,
samtidigt som jag hör en röst inne i bröstet som frågar mig när jag ska resa hem.
Vart nu hem är.
En liten röst som inte kan ta in att den lilla vita är min.
Jag ser människor som kommer och går medan jag står kvar och trampar på 18 kvadrat
och känner mig som en fånge i min egna kropp
27 Jan, 2011
Idag när jag gick hem, längst med Götgatan, så tänkte jag att mitt liv var hemskt.
Hur lite jag förstår, hur stor den här staden är, hur lite ork jag har.
Jag tänkte att jag bara ville komma hem till min varma säng så att jag kunde lägga mig i den och gråta.
Det var ju så jävla kallt där ute.
Just då tittar jag upp för första gången under hemvägen och ser in mot ett gatuhörn.
Där sitter en liten gubbe på tidningspapper och skakar.
Jag tror inte att han hade någon mössa.
Sen vill jag kräkas för att jag mår så illa över min tillvaro.
Jag har mat i kylen, jag har filtar i garderoben och pengar på banken.
En familj som saknar mig och vänner som bryr sig om mig.
Han sitter nog kvar där ute än.
Vad har han gjort som är så hemsk att han förtjänar att sitta där?
Världen är så jävla elak.
24 Jan, 2010
SÅLÄNGE HJÄRTAT MITT SLÅR.
Början av Januari #2
Den 11 Januari gjorde jag mig fin för att möta upp den engelska delen av mitt lilla hjärta.
Hon och jag har blivit storstadsflickor nu och vi kände knappt ens igen varandra på perrongen.
Vi har ju växt upp så fort.
Innan jag vet ordet av så har jag halva Motala i min lägenhet och jag tror att jag sakta börjar se en kontur,
av det fina livet.
II. DU ÄR MIN BÄSTE VÄN. DÄRFÖR GER JAG DIG EN VACKER RING SOM JAG HAR GJORT.
12 dagen flyttar Lovisa in i min Lilla vita. Det känns som om hon aldrig ska lämna mig.
Vi går och handlar på Coop och kommer på varandra med att fråga:
"vad vi behöver" och "vad har vi hemma"
Jag hämtar och lämnar folk i trapphuset medan hon börjar med maten och diskar.
På onsdagkvällen gör jag två äckliga drinkar och sen möter vi upp Lisa och Linnea för sushi.
När natten börjar falla sitter 7 små själar runt min säng och dricker fötterna rundare,
sen går vi ut och dansar tills vi inte har några fötter kvar.
Ler till Håkan, Familjen, Florens. Jag skulle kunnat stanna hela livet på Baba.
2 sängar, 4 tjejer. Himlen.
Morgonen efter mår jag och Lovisa illa och lägenheten är inte lika vacker längre.
Det ekar så tomt mellan väggarna hela söndagen när hon har åkt.
Början av Januari #1
De sista tappra dagarna av året 2010 flyttade jag till Stora Staden. Min stad.
Jag sitter vid fönstret och ser bortåt Liljeholmen, vidare mot Stadshuset på Kungsholmen
och undrar över vart allt vattnet har tagit vägen.
Det är så många liter mellan husen där vi bor, de är gömda bakom höga hustak och avgasluft.
Jag andas bättre här bland gifterna.
Två små utomjordingar kommer hem till min lilla vita och vi ligger på sängarna, dricker kaffe.
Jag kan inte förstå att vi är så långt ifrån varandra, jag kan inte förstå att hela livet går så fort.
II. JAG SKA ALDRIG NÅNSIN GLÖMMA HUR DET KÄNNS. JAG SKA ALDRIG IGNORERA KÄRLEKEN. MINA NYÅRSLÖFTEN.
På nyår dricker jag och utomjordingarna vin i min lägenhet. Mest jag.
Vi handlar mat och åker till vår fjärde farna kamrat.
På tunnelbannan skiljs vi åt och jag väntar jag in lilla åsöfamiljen medans de reser vidare ut mot Hägersten.
Min fina trummis kommer ner på perrongen och vi sitter helt tysta med bara ett par meter luft emellan oss.
Han har rutiga byxor och jag har bara ben.
Jag vågar inte ens se honom i ögonen, fast jag ser att han tittar.
Åsöfamiljen kommer till mig, just när de rutiga byxorna har åkt.
Vi tar oss ut till Nyårsvägen och dricker och äter hela natten.
Vid tolv tumlar vi runt i snön för att se fyrverkerier.
Wilmer har bestämt ett berg, men det är bara en liten kulle och molnen täcker nästan alla fyrverkerier.
Jag ramlar ner bland det pulvervita på marken och korkar upp champagnen.
"Jag föddes i en snöstorm, jag antar att det var kallt" ekar ut över Hägerstensåsen.
Jag kramar mina vänner och vi går hem igen.
III. JAG HAR LÄRT MIG ATT SAKNADEN ÄR VÄRST NÄR MAN HAR SOVIT SOM ETT BARN GENOM EN ISKALL VINTER.
En kall kväll i Januaris början kommer Martin hem till mig och jag tycker att han borde stanna här.
Han har köpt ljus och vi dricker vin och spelar spel.
Längre in på kvällen kommer Anton och vi ligger i en slarvig hög på min säng och pratar om tiden tillsammans.
Vi pratar tills vi inte orkar prata med och Anton åker hem, sen pratar vi lite till.
Dagen efter åker jag och Martin till Gamla Stan och äter pasta på Vapiano.
Vi dör lite för att det är så underbart,
sen tar vi de överlevande resterna och släpar dem genom Gamla stans slaskiga smågator för att landa på Centralen.
Martin åker hem och jag söker bot för min leda hos Wilmer.
Senare i veckan kommer fina Martin tillbaka och vi tar med oss våra gamla eldar och dricker kaffe.
Livet är fint, men alltid så komplicerat.
IV. WE LOOK SO GOOD TOGETHER AND WE ARE UNDERGROUND.
Anton bor här mest hela tiden och jag känner mig lite helare med honom vid min sida.
Vi går på promenader genom kungsholmen, över västerbron och alla andra platser som musiken talar om.
En natt går vi igenom Humlegården. Jag har aldrig varit där förut och jag tänker att det låter finare i sången.
Kanske räcker det med att det blir sommar. Kanske blir det då sådär fint mellan blad och gräs.
När vi kommer hem bygger vi små djur av mjölk kartonger och jag ställer dem i mitt fönster.
Då kan jag se på dem när jag äter frukost och tänkta på min fina vän.
V. GE DOM ETT FINGER OCH VÄRM MIN HAND I ETT ISKALLT IKEALAND.
Jag har en extra bror som heter Wilmer. När man är med honom vet man aldrig vart man hamnar.
Det var precis så det var den 3e Januari när vi kom bort oss mellan Kista och Barkaby.
Efter 7-8 olika bussbyten kom vi äntligen fram till ett IKEA, vilket var ett halvmål med resan.
Wilmer handlade sötsaker och jag köpte ljus till min Lilla vita.
Wilmer är bra på att rulla hem till mig under alkoholens inflytande och jag är bra på att ta emot.
Vi har legat på golvet i nästan en timme och skrattat fast att det inte finns mycket här att skratta åt.
VI. LILLA EGO FY SKÄMS.
Jag blir svartare och rakare i Januari.
Jag trivs med att vara sån.
Och även om jag inte känner igen mig själv bakom den där luggen,
så vet jag att jag kommer finna mig snart.
// Veronica
11 Jan, 2011 #2
IT'S NOT SOMEBODY WHO'VE SEEN THE LIGHT.
IT'S A COLD AND IT'S A BROKEN HALLELUJAH
"Jag har mardrömmar hela tiden. Jag hatar att sova"
"Kan du inte försöka drömma om mig inatt. Jag dödar vilket monster du vill."
"Det känns som om jag har ett litet monster i magen som äter på allt."
År 2010 blir någonting nytt.
Januari går i kärlekens tecken. Jag stänger in känslorna i mig själv och drar mig tillbaka.Förnekar att jag vill ha bara honom. Jag åker till Gävle och tappar bort mig för en natt och kommer tillbaka till snön med samma känslor i bröstet. Festerna går på löpande band i Staden i Norr, jag börjar umgås med en Martin för första gångerna och han glädjer mig. I slutet av månaden far jag till Stockholm på artistgala, där jag ser på The ark och dricker Sveriges godaste drinkar. Åker till mitt hotell och diskuterar med pensionärer hela natten. Dagen efter har Viktoria födelsedagsfest och jag går därifrån när kärleken kommer in.
Februari sitter jag i en liten etta hos min gamla livskamrat, Iza, flera kvällar.
Det är skönt att komma bort från alla andra. Då tror jag att hon är den enda som förstår vem mitt hjärta vill ha. Snart kommer mamma upp och hälsar på. Vi tar en lång busstur till Jookmokk och går på marknad.
Jag köper en tröja till min bror och längtar efter fest och kyssar.
Första kvällen efter att hon åker hem får jag min längtan rakt i famnen och kärleken lämnar sin flicka för bara mig. Jag är lycklig och nervös och på alla hjärtans dag är han min.
Det är månaden då vi i klassen börjar förstå att det snart är slut på våran tid tillsamman.
Vi åker bil och lagar mat tillsammans mest hela tiden, mest allihopa, tillsammans.
Jag och Erik förlovar oss när han upplåter mig sina skor mitt i natten, då mina är för trånga.
Jag äter upp hans mat trots att han är hungrigare än mig.
Sista dagarna innan februari blir mars åker jag till Stockholm, till kent och till det finaste av liv.
Jag ser hur jockes blick och mun rör sig och tiden står nästan stilla.
Mitt hjärta börjar förfalla och jag är inte längre kär.
Mars inleds med en konsert i Gävle. Kent är bandet på scenen, krogen och hotellet den kvällen.
Jag och mina vänner får dricka gratischampagne hela kvällen.
Minnet sviktar och jag borde vara glad, men kvällen speglar mest ångest.
Jag har fortfarande en vinfläck kvar från mitt linne från den natten på världens vackraste hotellrum,
jag minns fortfarande lukten av läppsylet som passades runt hela laget.
Jag ser kent 9 gånger, håller mig undan från Kiruna och allt som är så komplicerat där uppe.
Jag tar mig in i min livs mest komplicerade vänskap och jag ringer honom nästan varje dag.
Mars avslutas med konstert i Göteborg och jag gråter i 48 timmar. Livet känns så trasigt och jag önskar inget mer än att få låsa in mig i mitt rum och vara ifred. Jag vill inte vara någons längre så jag gör allt i min makt för att min pojkvän ska lämna mig, för att jag inte törs.
I April får jag honom ifrån mig efter en månad av svek. Jag ringer inte och jag skriver inte.
Jag stöter bort honom och först då ser jag att jag vill ha honom tillbaka.
Jag undrar varför man tänker klarare först här.
Jag umgås med mina närmaste vänner och vi pimplar, grillar i snön och hittar på bus.
Jag behöver släppa honom, men hjärtat vill inte.
Tillslut kommer han tillbaka och jag har aldrig någonsin varit så kär förut.
Maj är månad Röd. Röd som hjärtat och bränd hud. Solen kommer till stan och vi är ute mest hela tiden. Brännboll, kubb och bilåkning om vartannat.
Jag kryper på knä för kärlekens skull och jag spenderar nästan all min tid med Lukas.
Känner saknad när han sitter i rummet bredvid och förhållandet som redan var dödsdömt blir för allvarligt.
Efter en kärlekslåt på hans spelning så vill han inte ha mig mer och vi ligger och gråter i flera timmar i min säng, sen kommer Anton och kramar mig så jag inte kan andas. Jag får inte tillbaka luften igen under hela månaden. Jag ligger hemma i min säng och går till skolan 4 gånger till. De 4 dagarna innan studenten i juni.
Min komplicerade vän än den enda som riktigt kan trösta och jag förstår ändå inte varför.
I Juni ligger jag vaken om nätterna och dricker mer än vanligt, bara för att få sova.
Jag äter värktabletter för att hjärtat skriker ett jordskälv genom kroppen.
Vi börjar trappa upp för studenten och mitt liv känns kaotiskt. Jag somnar på morgonen och vaknar vid lunch. Mittemellan allt det så ska jag styra upp hela klassens kommande studentdag.
Ibland känns det som att tiden inte räcker till och ibland så går minuterna som timmar.
Tillslut kommer studentdagen och jag lämnar Norrland bakom mig tillsammans med mamma.
En vecka senare kommer mina kamrater och firar att vi har slutat skolan och vi äter smörgåstårta i solskenet på min bakgård.
I Juli börjar kent igen och hjärtat öppnar upp sig för allt.
Det är först då jag inser att min komplicerade vän är mer än vän, trots att alla andra tydligen redan visste det, för längesen. Jag far tillbaka till Kiruna, staden som jag aldrig skulle återvända till.
Jag känner mig ensammast i världen när jag går på de tomma gatorna i spöregn och sitter och vänder röda papperssvalor med fötterna på torget.
Månaden passerar med osäkra tankar och jag tyngs mer och mer av att min vän börjar gå till någon annan,
trots att vi skulle ha ett litet hus i skogen när vi växt upp.
11 konserter senare kommer Augusti.
Augusti avslutar Kentasagan med 3 konserter och avslutar även vänskapssagan mellan mig och han i andra änden av telefonen. Jag lägger på luren och lämnar landet. Säger att jag aldrig vill höra hans röst igen, men när jag kommer hem från Turkiet har jag den dyraste telefonräkningen jag någonsin haft.
3000 kronor för honom och då ger jag upp och går vidare.
I September färgar jag håret rött och skriver texter. Hjärtat tömmer ut allt gammalt och ett nytt jag letar sig sakta in. Jag for till Skövde för att fira Magnus inflyttning tillsammans med andra fina vänner.
Några dagar senare dör min hundvalp och jag sitter hos mormor och gråter.
Jag var med och hjälpte till när hon föddes, såg henne växa upp och efter 5 år vid min sida så var hon borta.
Det gjorde så ont. Min vackra Saga.
Oktober kommer och eftersom mitt liv passerar i slow motion som arbetslös i utkanten av Motala så börjar jag leta serier på internet. Faller handlöst för Lie to me och ligger timmar och dagar i sträck och tittar på datorskärmen. Sen flyttar jag till Kanada, sitter i polisförhör och blir hemskickad igen. En lång flytt som blir otroligt kort. När jag kommer hem åker jag till Hultsfred och ser på Familjen och till Stockholm på klassträff. Jag försöker vara borta så mycket som möjligt för att jag inte står ut i vilan.
Jag och Lovisa går på picknick på en förfrusen åker, fryser om fingrarna, spelar tråkiga spel och skrattar.
I November åker jag hemifrån för att tålamodet brister. Jag bor hos min bror och kommer honom närmare, sen åker jag till Skövde igen för att livet är så värdelöst.
Resten av månaden går jag mest hemma och fotar, läster och skriver.
Börjar på AF och ber Anton att komma för att jag inte vet vad jag ska göra.
December månad är räddningen på höstens leda. Jag kommer in på en skola, bor hos mormor i veckorna, klipper lugg och äter julbord och julfika hela tiden. Månaden går fortare än de andra och tillslut blir det julhelg. Jag sitter med min bror och pratar i flera dagar.
27e åker vi till mormor och firar jul och det är stillsammare än vanligt.
Sen är det äntligen dags för livet och jag flyttar till Stockholm.
Året:
kentkonserter - 27
Träffat mina hjältar.
Träffat min man
Flytta till Stockholm
Lära mig om kärlek & sorg.
.
