Åh, fick nog årets sötaste sms idag av Amanda.
" Lyssnar på beskyddaren från eskilstuna, tänker bara på dig då. Sitter och gråter och saknar alla och kent"
När jag frågade varför hon tänkte på mig så svarade hon:
"Du blev så glad för att de spelad den och sen grät du typ och då började markus sjunga."
    Så jag blev tvungen att lyssna på den jag med, och då började jag också gråta, och fick rysningar i hela kroppen.
Om man blundar så är man nästan tillbaka på Strömsholmen. Jag älskade den konserten. Joakim var så rolig och glad och sorgsen på samma gång. Det var nåt speciellt i luften i Eskilstuna, nåt som bara finns där med kent. Någon slags hatkärlek som ligger och trycker så hårt så det känns mot huden.
  Det är fint & precis som med Motala och mig.
Det är staden som alltid kommer värma hjärtat när man hör dess namn, men också alltid kommer att äckla en. Dit man alltid vill åka, men där aldrig vara. Jag undrar om det är samma sak med dom. Jag tror det.
Småstadsfolk.
Man binder nog alltid ett speciellt band med staden man växt upp i.
& Jag känner fortfarande sug i magen när jag ser mitt barndomshus.
Konstigt egentligen att minnen, bra & dåliga, påverkar en så mycket.

---

 Gillar ni inläggen, glöm inte att prenumerara så blir det lättare att hålla koll på uppdateringar.