det var längesen jag överhuvudtaget skrev vad jag gör om dagarna,
kanske inte så konstigt, för jag gör faktiskt inte så mycket.
& jag vet inte om jag ens tänker fortsätta skriva om vad jag gör.
har ju fastnat i ett mer kreativt tillstånd där jag hellre ägnar mina blogginlägg åt texter&lyrik.
 men just nu sitter jag iallafall hos min fina mormor&morfar.
det är lite laddat i luften, som elektricitet, som det inte har varit tidigare.
det är inte idealt, men det är fint.

jag sitter och hittar på massa sattyg med Ida, vi får se vad det leder till.
kanske att jag försvinner ett tag & det skrämmer mig.
jag är rädd för när kent ska ut på vägarna igen,
jag önskar att man hade kunnat fråga,
för jag vill inte fatta ett beslut utan att veta.
man skulle kunna säga att jag låter bandet styra med mitt liv,
och jag skulle väl påstå att det är sant.
det är det bästa jag har, så varför skulle jag inte låta dem?

// veronica

# hur får man människan att förstå,
eller kanske ännu hellre;  att bry sig.
jag är inte ditt hjärta längre,
den platsen är förvanskad & uppäten nu.
ditt hjärta finns inte längre här.

# var det näktergalarnas fel,
att han vältrade sig helt  
i den kärlek han vackert gavs,
från för många håll. 
helt förblindad av de 
toner fåglarna lämnade kvar

var det hökens fel att han ville jaga?

kunde vinden ha hjälpt,
då den blåste så högt
att han inte alls kunde höra 
svärdets klingande sång
om ett ärbart liv,
som virvla rakt förbi han öra.

kunde elden hjälpt hjärtat att läka?




// veronica