10 Augusti, 2011

# DET VAR SÅ LÄNGESEN SIST JAG KÄNDE HJÄRTAT SLÅ.

I.
Det finns så många saker hos dig
som får mitt hjärta att slå så mycket snabbare,
eller kanske inte slå alls.
Jag vet inte.
Tillexempel när du sträcker dig efter sladdarna vid dörren,
de sitter lite för högt upp
och du är ju så fruktansvärt kort.
Då ser man en liten bit av din mage
och jag vet ju egentligen att jag inte borde kolla.
Det känns som att hela världen ser mig.

Eller när du pratar om gamla minnen till låtar.
Jag var inte född när de spelades på radio, du var på fest.
Sen smeker du mitt hår och vi tystnar.
För vi vet nog hur märkligt det är.

Och minns du gången som du klappade mig på benet,
kallade mig raketforskare?
Du hade ingen pakethållare på cykeln, sa du.
Jag undrade varför du berättade det.
Då sa du att det var synd för du kunde inte skjutsa mig hem.
Jag var för trött då så nästa gång vi sågs slog jag en dörr i ansiktet på dig,
för du hade ditt blonda sällskap.

Senare sjunger jag ochmin vän på din låt.
Du kommer in och fixar högtalare.
Det var det finaste som hänt mig den månaden,
efter den morgonen du kysste mig på balkongen framför din pappa.
Såklart.

Jag antar att du minns alla gånger som vi skrattat tillsammans,
åt alldeles för tråkiga saker.
Jag lovar att du inte ens vet alla de gånger som jag velat bryta ihop,
och gråta i din famn.
För att det känns alldeles för tungt.


II.
Jag tror ofta att jag är en så fantastiskt välplanerad,
genomtänkt
och kärleksfull person,
tills jag träffade dig.
Ditt leende fick mig att smälta,
dina hårda ord fick mig till den hårdaste av isar.
Jag släppte allt det jag någonsin stod för;
mycket för din skull.

Du var mannen 1, som kom att bli mannen 2.
För den allra första gången.
Vi vann väl båda två den natten när du tog mig i handen.
Du för gamla bråks skull,
jag för gammal kärlek.

Jag kommer alltid ha svårt för att trotsa dig när du ler,
och det är så fantastiskt dåligt.

III.
Du delar hans leende,
Hans namn
och hans utseende.
Jag skulle kunna lådsasblunda för all evig framtid
om du skulle ligga kvar emellan mina lakan.
Du försvann, för att du trodde att jag sov.
Men jag kommer aldrig glömma hur din hand drog över min hud,
hur dina ögon försökte tränga genom min kisande blick.
Hur du suckade och sa att jag var söt.
Fast att du trodde att jag sov.
Jag ser mig aldrig så ofta över axeln som efter den morgonen jag lät dig gå.

IV.
Där är du igen.
Lika overklig som förut.
Lika vacker.
Om det fanns ord för att beskriva hur mycket jag saknar din röst,
samtidigt som jag skyr den,
för att den gör mig så svag.
Hade orden funnits hade jag skrivit dem,
diktat upp dem till den finaste av meningar.
Men orden finns inte
och jag är inte poet nog att binda ihop de orden.
Så nu så får det räcka med att jag aldrig någonsin kommer glömma dig,
och att jag aldrig kommer låta någon komma i vår väg.
Inte ens en, inte två, inte ens hundra.
Det finns ett tillfälle i livet som du alltid kommer att se tillbaka på.
Det tillfället är med dig.
Varenda gång vi setts.



8 Juli, 2011

I. NÄR DU DÖR
2 veckor kvar till begravningen.
Kista mot eld eller jord.
En kropp, som var en människa.
Maskäten eller bränd.
Jag vill inte se.
Jag orkar inte tänka på vad som en dag kommer ligga där inuti.
Men det är inte mitt val just nu.
ibland kan du inte göra annat än just det som är rätt.



II. GLÄDJEN HAR FÖRSVUNNIT, LIKSOM JAG. MEN JAG SKA HITTA DEN EN DAG.

Har ni någonsin önskat att ni kunde pausa hela världen?
För att i några få minuter vara den enda människan som spatserar på gatorna.
Bara för att hinna ta ett djupt andetag, andas ifatt, och sedan trycka på play
och kunna säga "Okej. Jag är med igen. Jag hann ikapp"
Jag tänker ofta så när jag känner att jag tappat bort mig själv för att världen snurrar för fort.
Den senaste månaden har min värld snurrat för fort.
Och jag står kvar på exakt samma plats med ett litet hjärta i handen,
ett hjärta helt grått av allt damm och grus som har farit runt här i mitt kvarter.
Jag står kvar och undrar vart jag tog vägen, vems det här lilla hjärtat är som ligger och kvider i handen.
Skäms över att jag inte kan känna igen det under all smuts
och undrar varför det känns så tomt under revbenen.
Jag borde ju känna så mycket nu, men jag känner mig bara uppgiven och trött.



III. I MITTEN AV STORMENS ÖGA

Klockan är 20, solen skriker mot mitt kritvita ansikte; de trötta djupa linjerna under ögonen.
Solen skriker åt stormen inuti mig.
En man skyndar sig fram på den lilla bron, stannar upp, ler,
skruvar av locket till den lilla burk jag låst in all inspiration i.
Han tar locket med sig och går.
Ibland är det inte svårare än så.



" jag står och väntar på bättre tider,
eller bara att tåget ska komma och ta mig här ifrån." -veronica

25 Maj, 2011

Fobier & Psykiska problem.

Hej, kära vänner.
Nu kommer äntligen det utdragna inlägget om mina psykiska svårigheter.
Om det här är ett försök att möta mina rädslor, eller bara förklara dem, det vet jag inte.
Men här kommer listan hur som helst.

Psyk:
1. Ormar/spindlar
     Jag tror knappast att det här är en fobi som jag behöver förklara.
     De flesta förstår mycket väl det äckliga med spindlar och ormar
     och för er som inte gör det: De är obehagliga och KAN vara farliga.
     För några år sedan blev jag så störd av det här att jag inte ens kunde
     se bilder av djuren i böcker eller på tv utan att känna en sorts panikartad ångest.
     Nu för tiden har den här fobin lugnat ner sig, men jag vill fortfarande inte ha vare sig
     ormar eller spindlar i min närhet.

2. Knivar/Ben
   
Det här är nog egentligen ingen fobi utan bara ett obehag.
    Ibland kan jag få upp bilder i mitt huvud och en känsla i hela kroppen av
    hur knivar skär emot ben. Det skrapande ljudet. Så känner jag ett sjukt illamående.
    Tror att detta hänger ihop med min oerhörda sjukhus/operationsfobi. 

3. Operation/Donation
    Jag känner obehag av tanken på att behöva opereras eller ta emot/ge blod och organ.
    Det känns för mig jättejobbigt att tänka att någon annan har en del av mig i sig och vise versa.
    Eller att jag skulle behöva opereras och att någon skulle manipulera hur jag är uppbyggd.
    Jag tillhör inte alls någon vriden religös sekt som anser att gud skapade människan precis som
    den ska vara, men det här är någonting som jag verkligen tänkt på och inte klarar av.
    Jag är väl rädd för att inte vara jag, kanske. 
    Hade gärna velat ge blod/donera organ för att det går till någonting väldigt fint, men jag tror inte
    att jag klarar av det rent psykiskt. Detta skulle kunna komma att bli ett väldigt stort promblem om
    jag själv någongång skulle behöva blod/organ.

4. Gummiljud
    När gummi gnids mot gummi, eller ibland annat så känns det som att hela min kropp vrids ut och in.
    Jag får ångest och oro i hela kroppen. Det känns som att jag bara vill ta mig ut ur min kropp,
    och det är ju helt omöjligt. När jag hör det här ljudet så börjar jag automatiskt tugga.
    Vet inte alls varför. Men det här är nog den obehagligaste fobin jag har. Jag mår så oerhört illa.
    Hela kroppen bara kryper och ibland ekar ljudet kvar inuti huvudet och jag kan inte få ut det. Ucsh.
    Värsta som kan hända är när man äter Halloumiost som har legat och svalnat och det gnislar
    mellan tänderna när man tuggar.

5. Träpinnar
   
Det här får jag väldigt ofta många kommentarer om. Det är också den fobi som är svårast att förklara.
    Men nu ska jag verkligen försöka. För jag tror inte att jag har lyckats så bra förr.
    Med träpinnar menar jag inte sånna som man bryter av ett träd, utan glasspinnar, ätpinnar osv.
    Jag vet inte riktigt själv vad det är som är så obehagligt med pinnar eller hur obehaget uppstod.
    När jag var liten brukade jag och min kompis tävla om vem som kunde få in flest glasspinnar i munnen,
    nu när jag tänker på det får jag gåshud. Jag har ibland försökt beskriva känslan jag får när jag ser
    glasspinnar med känslan vissa får om de råkat bita i en gaffel av misstag.
    *Det ilar i tänderna, som om man druckit alldeles för kallt vatten.
    *Gåshuden.
    *Stammningen.
    Ja, jag börjar ibland stamma när jag pratar om glasspinnar eller när jag ser dem.
    Det absolut värsta jag vet är när folk slickar på/ stoppar in i munnen / drar med fingret över en glasspinne.
    Då får jag de 3 ovanstående symptomen.
    Jag kan inte äta pinnglass, i så fall måste jag vira papper runt pinnen,
    samt slänga halva för att man kommer för nära pinnen.
    Kan inte äta på kinarestaurang (med pinnarna då. Får be om beskick)
    Kan bara grilla grillspet om mamma är med så hon kan ta bort pinnarna åt mig (mamma<3)
    Det roliga är att min syster har exakt samma fobi. Hon är den enda jag träffat med det här "felet".

[glasspinnar]
( Om jag just fick gåshud och tårar i ögonen av att ladda upp bilden; Ja.)

Det var väl allt för nu.
Vi hörs kanske snart igen.
Måste verkligen ta tag i det här med bloggen igen (mest för mig.)

// Veronica

12 Apr, 2011

I. ETT FULLKOMLIGT KAOS.
Mitt huvud har varit så otroligt tungt ett tag och det har känts som om jag har haft stenar i hela kroppen.
Jag har inte orkat resa mig upp ur sängen, jag har inte orkat gå ner på stan, gå på promenad.
I flera dagar har jag bara legat ner och känt ångest över att jag inte har städat, att jag inte har studerat, att jag inte har diskat, att pengarna fösvinner, att jag inte promenerat, gått ner i vikt, tränat, ätit nyttigare, slutat röka, gått upp tidigare på morgonen.
    Det har känts som om jag har hamnat i en osund ond cirkel som inte går att ta sig ur.
Jag bestämmer mig för att göra saker som jag vill göra, men det går dagar och veckor och sakerna ligger kvar i det förflutna, ogjorda.





II. HON HÅLLER UT ÖVER VINTERN OCH FÅR EN BLOMMA NÄR DET BLIR VÅR.
Det börjar bli varmt ute nu; solen tittar fram och jag har gått runt i staden utan jacka.
Samtidigt börjar det bli varmare här inne i kroppen, några stenar grusas sönder och kastas ut.
Jag har äntligen börjat läsa igen, fina böcker för oroliga hjärtan.
Bara en sådan enkel sak som att slå upp en bok som man har tänkt läsa en lång tid,
men inte funnit tiden att läsa, skänker mig en sån otrolig lugn.
Som ett litet steg på vägen ut från detta limbo.





III. JAG HAR EN OND DRÖM SOM KOMMER OM NATTEN, INOM MIG FINNS DET KÄRLEK & VATTEN.
Det är väldigt sällan som jag kan sätta ord på min ångest; Den bara finns där.
Titt som tätt träder den fram tydligare och sköljer över mig som en kall våg av vatten.
Då får jag alltid sitta stilla, andas djupt och övertala mig själv om att det inte finns någonting att bli förstörd över.
Oftast fungerar det, och några minuter senare sjunker vattnet undan igen.
Jag har fått höra av en vän att jag är stark, kanske är det så.
Kanske är det helt tvärt om,
och det är vid dessa tillfällen som svagheten lyser igenom den mask som jag klätt mig i.
Kanske behöver alla människor maskera sig själva ibland,
för det är väldigt sällan som man gillar att se sig själv.





IV. EN FLEUR-DE-LISE I GULD PÅ SVART BREDVID DITT NAMN. 
Jag har fått en ny kärlek i mitt liv. Hon är vild som ett yrväder.
Hennes namn är Lilja och hon är det sötaste jag någonsin har sett.
Jag saknar henne varje dag.







"Nej, nej, nej. Det händer inte dig,
det händer bara mig, mig, mig.
Det händer att jag vaknar om natten,
drömmer att Europa brinner..."
- Europa brinner; Anders F Rönnblom.


// Veronica

26 Mars, 2011

Just nu cirkulerar alldeles för många oklarheter kring mig och mitt tillvaro
och därför finner jag inget lugn till att skriva, läsa eller må så bra som jag vill.
För tillfället kommer jag lägga ut en liten tidsfördrivslista, med förhoppningen att någon kanske saknar mig.
Läs gärna om ni vill, för nästa inlägg kommer nog dröja ett litet tag; tills jag hittat tillbaka till mig själv.


JAG...

ÄR: Veronica
GER INTRYCK AV ATT VARA: Kanske lite konstig, hetsig och skrytig ibland. Det är nog inte riktigt sant dock. 
KAN: Texterna till för många låtar.
BLIR GLAD AV: musik, värme & fina utsikter.
HAR: 2 tatueringar.
VILL HA: fler.
OGILLAR NÄR: Jag blir irriterad på småsaker. Då har jag lätt till hat.
SKULLE VILJA: ha mer själdisiplin ibland, och så skulle jag vilja bli bättre på att skriva vackert. 
TYCKER OM ATT: Ligga i solen och lyssna på musik, se kent.
HAR ETT BRINNANDE INTRESSE FÖR: kent.
BRYR MIG OM: Min familj och min hund. Jättemycket. 
TRIVS MED: Vänner omkring mig.
KÄNNER OBEHAG INFÖR: Ekonomi och ostabilt levene.
GILLAR ATT UMGÅS MED: De som får mig att känna mig trygg och de som man kan krama precis när man vill.
PLANERAR ATT: Få ett jobb och ett halvbilligt boende så att jag kan spara ihop pengar till saker som jag vill göra.
BOR I: Stockholm stad.
SKULLE VILJA BO: I Stockholm, i en tvåa eller trea vid vattnet.
KLÄR MIG HELST: I svart.
ÄTER GÄRNA: Sushi & Max orginalmål med friscobröd och potatisgratäng istället för pommes. 
DRICKER GÄRNA: Mjölk, nu för tiden.
HATAR ATT: Tappa kontrollen. 
TRÄNAR: inte längre.
TITTAR OFTA PÅ: Overkliga filmer och Lie to me. 
LYSSNAR OFTA PÅ: kent
LÄSER: Just nu otroligt tråkig kurslitteratur om Jazz

16 Mars, 2011

Det ligger för mycket tryck på den här lilla kroppen. Det liksom värker över allt. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden, så att man kunde ändra allt det fula man har gjort, allt som blev elakt och fel. Dagar som idag så saknar jag din lugna röst på andra sidan linjen när jag gråter i telefonen. Det känns bara så meningslöst att se någon annan som får lyssna till den varje dag.

22 Feb, 2011

I. JAG SER MÖRKA HUS OCH MOTORVÄGAR, RÄLS. EN STADIG PULS ÖVER BROAR GENOM STÄDER.
OCH FÖR DIN SKULL SÅ RESER VI IGEN. VI RÄKNAR DAGAR, RÄKNAR ÅR.






II. DET ÄR BARA MINNEN FÖR LIVET.
Promenerar till Zinkensdamm med Håkan, Winnerbäck och Krunegård i öronen.
Det är vackert i Stockholm, men jag saknar glest befolkade gator.
Man kan inte dansa mellan husen här, för det är alltid någon som ser,
någon som kommer tro att det är någonting som är fel med mig.
Egentligen spelar det kanske ingen roll, kanske borde jag dansa fast än de tittar.
Det är ju trots allt ett stadigt glatt beat som jag känner i fötterna när jag närmar mig Zinkens IP.
När jag går igenom grindarna så sköljer allting över mig ingen, som en flodvåg från ingenstans och överallt.
Jag ser Merchandise-båset och Scenen, Joakim och alla lamporna,
vännernas blickar när Stenbrott når sitt klimax.
Då ler jag.






21 Feb, 2011

I. GE DEM ETT FINGER OCH VÄRM MIN HAND (I ETT ISKALLT IKEALAND)
18e Februari tar jag och Emma bussen till Ikea.
Snön yr utanför fönstren och Emma diskuterar väderproblem med damen på sätet framför.
Jag är ganska tyst, ler och tycker att det är så himla fint.
På Ikea går vi och slänger med kent-tygpåsar och vagnar för att köpa tyg,
fast vi äter mest.
Vi köper i alla fall två tyger som Emma samma kväll ska sy örngott av till mig.
De är inte klara än.











II. JAG HAR INGA VÄNNER KVAR, VISST ÄR LIVET UNDERBART.
19 Februari vaknar jag med Anton i min Lilla vita lägenhet. För sista gången på länge.
Anton fyller 20 och ska flytta utomlands. Hela vägen till Norge.
Vi går på stan för att rusta upp Antons garderob, sen kollar vi lite på skivor. 





Anton blev min Cowboy på natten. Någon liter fullare.






III. VALS FÖR SATAN ( DIN VÄN PESSIMISTEN )
Jag kommer att sakna er.





IV. INGEN LÄMNAS KVAR, VI HÄMTAR DIG BAKOM FIENDENS LINJER.
Lever det fina livet på Åsögatan med Emma och Jonna. Vi äter gott och ser på dålig tv.





V. NER FRÅN MINUS 15 GRADER.
Det är inte lika kallt idag så jag testar skinnjackan och den fungerar på vägen till skolan. Jag fryser inte alls.
På vägen hem är det inte likadant. Då blåser det kallt och det isar inuti.
Det var en bra dag idag, ändå kryper kylan inifrån och ut. Jag tycker inte om Frescati. 




...


17 Feb, 2011

Idag så blev jag sugen på att sjunga lite.
Jag är väl inte 100% nöjd, men jag skämmer gärna ut mig på global nivå.
Det är ju iallafall en rolig process.
Varsågoda:





Kram

15 Feb, 2011 #2

#DU SÄGER ATT SAKNAD KAN MAN LÄRA SIG ATT LEVA MED IBLAND GENOM EN ISKALL VINTER
.


15 Feb, 2011 #1

#DU ÅKER TILL ETT SÖDERLAND RÄTT SNART
Vi läser Hundra år av ensamhet
Jag blickar fram mot ett
Jag ska va tyst från och med nu
Och se vad som händer när det bränner till
Antagligen ingenting, det brukar vara så
Tyst från och med nu

En timme tar en vecka här
Slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här
Jag skakar om kalendern

De brister tidigare och tidigare, isarna
Fåglarna flyttar längre norrut varje år
De säger hotet mot klimatet men jag tar det
Som ett tecken på att du kommer upp igen
Kom hit igen

En timme tar en vecka här
Slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här
Jag skakar om kalendern
Kyss mig så att nånting händer
Slå mig så nånting blöder
Elda upp mitt hus, gör det ikväll
Så det finns nåt som glöder

Jag ska va tyst från och med nu
Och se vad som händer när det bränner
Jag klarar tystnaden bättre än vem som helst
Den har jag lagt ner timmar på

Isarna - Säkert!

14 Feb, 2011

Ibland krävs det inte mycket för att le.
Det är bara att bestämma sig att vara glad och positiv och sen tvinga sig att hålla det.
Jag kom på mig själv med att börja dansa på Götgatan när Håkan Hellström gick igång i hörlurarna,
sen sprang jag hela vägen hem och sken som solen.

Med pepp-Spotifylistan i öronen och mammas kärlek i hjärtat så är det mesta fint.

mamma:


9 Feb, 2011

I. CIRKELN SLUTS IGEN VID RINGEN PÅ CENTRALEN.
Påväg till Stockholm så lyssnar jag på kent och tiden rusar förbi.
Jag längtar efter cigaretter vid éntren, längtar efter människor,
jag längtar efter hissens mellankoli när den måste åka till bottenvåningen.


II. DET ÄR INTE SLAGEN SOM KÄNNS ( LJUG IGEN )
Imorgon kommer stormen hem till mig igen.
Jag är rädd för att telefonen ska vara tyst, men ännu mer rädd över att han kanske ringer.
Jag saknar honom så mycket nu att jag inte kan lägga band på mig själv.
I vanliga fall så brukar jag slå in mig själv i de mest svårlösta knutarna så att ingen någonsin ska kunna skala av mig.


III. GE MIG ALLT DU HAR
Med dig så vill jag resa världen runt.
Se på allting som är fint, allting som man så lätt missar.
Jag vill se solnedgång från Katarinahissen i ett lätt rus av glädje och alkohol.
Din ryggrad som fösvinner in under vita täcken och lätta ryckningar.
Sånna stunder som du sover bort, medan jag ligger vaken.
Din vassa tunga på min, eller i alla fall i närheten, är det enda som nu forcerar i min hjärna


7 Feb, 2011

#ÄR DET MÖRKRET, ÄR DET STRESSEN, ÄR DET VINTERN, ÄR DET STOCKHOLM, ELLER LIVET? 

Idag var det äntligen dags för den första hemresan,
ni vet; sen jag blev Stockholms & Stockholm blev mitt.
Det är först när vi lämnar Gävle som monstret kommer ifatt och vassar sina tänder.
Han hugger hungrigt in på hjärtat och jag undrar vart jag ska ta vägen.
Jag höjer ljudet i hörlurarna och blundar.
Försöker ta in lugnet genom huden, från den kalla fönserrutan där de möts vid min kind.
Det regnar i Norrköping.
Och jag sitter i fosterställning på den kalla bussen, som väntar på att ta mig tillbaka hem.
Inlindad i emmas fuskpäls tror jag att jag lika gärna kan brista här och nu.
När man känner sig ensammast i världen, då blir man nästan osynlig.
Det finns ingenting mer vemodigt än att vända hemåt.


5 Feb, 2011

SNART ÄR JAG KLAR MED MIN GRÖNA ÄLSKLING

För att ta död på ledan så ska ja nu börja följa 365 saker.
Vi får väl se hur det går.
Idag skulle man iallafall klippa av ett skott och på så sätt få en ny liten blomma.

I.


II.


III.


ANTICATANKAR