I. NÄR DU DÖR
2 veckor kvar till begravningen.
Kista mot eld eller jord.
En kropp, som var en människa.
Maskäten eller bränd.
Jag vill inte se.
Jag orkar inte tänka på vad som en dag kommer ligga där inuti.
Men det är inte mitt val just nu.
ibland kan du inte göra annat än just det som är rätt.



II. GLÄDJEN HAR FÖRSVUNNIT, LIKSOM JAG. MEN JAG SKA HITTA DEN EN DAG.

Har ni någonsin önskat att ni kunde pausa hela världen?
För att i några få minuter vara den enda människan som spatserar på gatorna.
Bara för att hinna ta ett djupt andetag, andas ifatt, och sedan trycka på play
och kunna säga "Okej. Jag är med igen. Jag hann ikapp"
Jag tänker ofta så när jag känner att jag tappat bort mig själv för att världen snurrar för fort.
Den senaste månaden har min värld snurrat för fort.
Och jag står kvar på exakt samma plats med ett litet hjärta i handen,
ett hjärta helt grått av allt damm och grus som har farit runt här i mitt kvarter.
Jag står kvar och undrar vart jag tog vägen, vems det här lilla hjärtat är som ligger och kvider i handen.
Skäms över att jag inte kan känna igen det under all smuts
och undrar varför det känns så tomt under revbenen.
Jag borde ju känna så mycket nu, men jag känner mig bara uppgiven och trött.



III. I MITTEN AV STORMENS ÖGA

Klockan är 20, solen skriker mot mitt kritvita ansikte; de trötta djupa linjerna under ögonen.
Solen skriker åt stormen inuti mig.
En man skyndar sig fram på den lilla bron, stannar upp, ler,
skruvar av locket till den lilla burk jag låst in all inspiration i.
Han tar locket med sig och går.
Ibland är det inte svårare än så.



" jag står och väntar på bättre tider,
eller bara att tåget ska komma och ta mig här ifrån." -veronica