Fobier & Psykiska problem.

Hej, kära vänner.
Nu kommer äntligen det utdragna inlägget om mina psykiska svårigheter.
Om det här är ett försök att möta mina rädslor, eller bara förklara dem, det vet jag inte.
Men här kommer listan hur som helst.

Psyk:
1. Ormar/spindlar
     Jag tror knappast att det här är en fobi som jag behöver förklara.
     De flesta förstår mycket väl det äckliga med spindlar och ormar
     och för er som inte gör det: De är obehagliga och KAN vara farliga.
     För några år sedan blev jag så störd av det här att jag inte ens kunde
     se bilder av djuren i böcker eller på tv utan att känna en sorts panikartad ångest.
     Nu för tiden har den här fobin lugnat ner sig, men jag vill fortfarande inte ha vare sig
     ormar eller spindlar i min närhet.

2. Knivar/Ben
    Det här är nog egentligen ingen fobi utan bara ett obehag.
    Ibland kan jag få upp bilder i mitt huvud och en känsla i hela kroppen av
    hur knivar skär emot ben. Det skrapande ljudet. Så känner jag ett sjukt illamående.
    Tror att detta hänger ihop med min oerhörda sjukhus/operationsfobi. 

3. Operation/Donation
    Jag känner obehag av tanken på att behöva opereras eller ta emot/ge blod och organ.
    Det känns för mig jättejobbigt att tänka att någon annan har en del av mig i sig och vise versa.
    Eller att jag skulle behöva opereras och att någon skulle manipulera hur jag är uppbyggd.
    Jag tillhör inte alls någon vriden religös sekt som anser att gud skapade människan precis som
    den ska vara, men det här är någonting som jag verkligen tänkt på och inte klarar av.
    Jag är väl rädd för att inte vara jag, kanske. 
    Hade gärna velat ge blod/donera organ för att det går till någonting väldigt fint, men jag tror inte
    att jag klarar av det rent psykiskt. Detta skulle kunna komma att bli ett väldigt stort promblem om
    jag själv någongång skulle behöva blod/organ.

4. Gummiljud
    När gummi gnids mot gummi, eller ibland annat så känns det som att hela min kropp vrids ut och in.
    Jag får ångest och oro i hela kroppen. Det känns som att jag bara vill ta mig ut ur min kropp,
    och det är ju helt omöjligt. När jag hör det här ljudet så börjar jag automatiskt tugga.
    Vet inte alls varför. Men det här är nog den obehagligaste fobin jag har. Jag mår så oerhört illa.
    Hela kroppen bara kryper och ibland ekar ljudet kvar inuti huvudet och jag kan inte få ut det. Ucsh.
    Värsta som kan hända är när man äter Halloumiost som har legat och svalnat och det gnislar
    mellan tänderna när man tuggar.

5. Träpinnar
    Det här får jag väldigt ofta många kommentarer om. Det är också den fobi som är svårast att förklara.
    Men nu ska jag verkligen försöka. För jag tror inte att jag har lyckats så bra förr.
    Med träpinnar menar jag inte sånna som man bryter av ett träd, utan glasspinnar, ätpinnar osv.
    Jag vet inte riktigt själv vad det är som är så obehagligt med pinnar eller hur obehaget uppstod.
    När jag var liten brukade jag och min kompis tävla om vem som kunde få in flest glasspinnar i munnen,
    nu när jag tänker på det får jag gåshud. Jag har ibland försökt beskriva känslan jag får när jag ser
    glasspinnar med känslan vissa får om de råkat bita i en gaffel av misstag.
    *Det ilar i tänderna, som om man druckit alldeles för kallt vatten.
    *Gåshuden.
    *Stammningen.
    Ja, jag börjar ibland stamma när jag pratar om glasspinnar eller när jag ser dem.
    Det absolut värsta jag vet är när folk slickar på/ stoppar in i munnen / drar med fingret över en glasspinne.
    Då får jag de 3 ovanstående symptomen.
    Jag kan inte äta pinnglass, i så fall måste jag vira papper runt pinnen,
    samt slänga halva för att man kommer för nära pinnen.
    Kan inte äta på kinarestaurang (med pinnarna då. Får be om beskick)
    Kan bara grilla grillspet om mamma är med så hon kan ta bort pinnarna åt mig (mamma<3)
    Det roliga är att min syster har exakt samma fobi. Hon är den enda jag träffat med det här "felet".


( Om jag just fick gåshud och tårar i ögonen av att ladda upp bilden; Ja.)

Det var väl allt för nu.
Vi hörs kanske snart igen.
Måste verkligen ta tag i det här med bloggen igen (mest för mig.)

// Veronica