Någonting som förrvirrar mig, men som ändå verkar vara så påtagligt:
Varför jagar man alltid efter mål som är för höga?
Är det människans sätt att vilja förbättras, vilja ta motgångar, eller vilja känna?
Hur mycket man än försöker så finns det alltid något lite svårare lite bättre.
"Gräset är grönare på andra sidan", säger ordspråket.
Men kommer det någonsin bli grönt nog för att man ska vilja stanna kvar?
Jag tror det ibland, jag har trott det om personer, och jag trodde det nyss om dig,
sen visade det sig att gräset var längre bort än väntat, typ hos Danmark, eller i Sydkorea, eller på en inglasad balkong på Kungsholmen.
När och vart kommer mitt gräs vara precis där jag vill ha det, i min trädgård där jag kan njuta av det varje dag.


"allting kommer till den som väntar"
"men lite dynamit gör också susen"
"jag sitter på ett vandrahem i Ume, har just tagit en bit mat"
" vi träffades liksom på chans, två katter i skydd ifrån regnet nånstans"
" håll ditt huvud högt. jag älskar allt du gör"

jag blir förvirrad av alla känslor, och hur stor jag än blir så kommer de aldrig få plats.