Hårt mot hårt mot ensamheten.

fyfan vad jag avskyr den.
och jag vet inte vari tomheten ligger.
men jag är orolig hela tiden.
kanske är det när säkra murar faller.
när någonting som man förlitat sig på,
i månader,
helt plötligt fördärvas och förstörs,
för 20 minuter av hårda hjärtslag mot örat
och två fjärilar i magen.
det var det inte ens värt,
nu när man inte längre hittar någonting i hamnen.

/ veronica