Tak och väggar rasar in igen i ensamheten.

Hårt mot hårt mot ensamheten.

fyfan vad jag avskyr den.
och jag vet inte vari tomheten ligger.
men jag är orolig hela tiden.
kanske är det när säkra murar faller.
när någonting som man förlitat sig på,
i månader,
helt plötligt fördärvas och förstörs,
för 20 minuter av hårda hjärtslag mot örat
och två fjärilar i magen.
det var det inte ens värt,
nu när man inte längre hittar någonting i hamnen.

/ veronica


Brinner som is.

Skrivit en liten trall:

"
Om du bara kunnat förlåta mig, och sen lyssant på vad jag sa.
Då hade jag nog kunnat älska dig, för jag vill tro att det än kan bli bra.
Jag vet att jag inte ofta gjort rätt, när det kommer till dig och mig.
Men nu står jag här med förändrat sätt och kan göra vad som helst.
Fast du inte förstår, och du inte förmår dig att tro på en bättre tid.
Så är vi; du och jag nått som kunde bli fint men blev två människor på glid.

Du brinner som is,
högre dos till varje pris
utan att röra en min
värm din själ med nitroglycerin

Ja, och jag har mitt sätt och du, du har dina kval.
....
Trots att staden är kall och det ilar inatt, bränner du hål inuti.
Hjärtat banka och slog, slog ihjäl tills det dog, och jag avskyr att leva så.

 Du brinner som is,
högre dos till varje pris
utan att röra en min
spräng din själ med nitroglycerin
Du brinner som is,
högre dos till varje pris
utan att röra en min
blås ut din själ med nitroglycerin
"

veronica - brinner som is


Nyare inlägg

ANTICATANKAR



  • Till bloggens startsida