Det blev, såklart gråt. Som det brukar med mig... Och nu tänker jag gråta tills du ringer, och du kommer aldrig ringa till mig. Jag ska sluta äta och andas och leva. Jag kan nog inte minnas sist allt var exakt så mascara på kinden-värdelöst tråkigt som det är just nu. Men ja. Fysisk så lever jag. Mentalt, nej.