11 Jan, 2011 #1
Jag stirrar in i de där trötta ögonen som visar sig i spegeln
och försöker förstå vad det är som ligger begravt där under.
Vad det är som orar, som aldrig någonsin tillåter lugn.
Vad det är för svart hål som gnager i bröstkorgen.
Jag skulle ju vara lycklig här. Det var ju här jag ville vara.
Ändå ligger den där tomheten kvar och tär inuti.
Det kommer om natten, varje natt.
Drömmar om svarfärgade hår som döljer elaka ögon.
Ögon som är ute efter att skada mig, kasta mig i marken och fånga mig för alltid.
Jag hör läppar som uttalar orden: "Ingen återvändo", strax innan ett hånfullt leende.
Drömmar som kommer efter timmar av sömnlöshet.
Jag börjar sakta känna rädsla för min egen säng.
Jag börjar sakta önska evig morgon.
28 Dec, 2010
Jag kan se dig, röra dig.
Jag kan känna dig för evigt.
Det finns en plats i mig, ett palats i mig
& där dör du aldrig
Jag kan hitta dig, minnas dig.
I min dröm är du alltid.
Det finns en stund i den, en sekund i den
& där dör du aldrig.
Jag kan skriva dig, måla dig,
med de allra vackraste färger och ord.
Då kan jag föralltid se på dig, le mot dig.
I min bok är du förevigt Ansgar.
& där dör du aldrig.
- 2006
19 Dec, 2010 #2
II. Jag tänker inte på dig mer, det är inte dig jag drömmer om på nätterna.
Så varför blir jag arg när jag ser ditt namn och varför känns hjärtat varmt.
Som en elpistol trycks emot det, skjut.
Varför tänker jag fortfarande att jag är bättre för dig nu.
17 Dec, 2010
Jag drömmer mig bort till ett liv som är vackert och lätt mellan kritvita väggar,
På stolar vid ett ofattbart storfönster,
med en kaffekopp vänd mot Globens ansikte.
Där jag kan sitta och le mot alla de timmar och minnen som vi delade där borta.
Jag vill se det fina i människor, med ett enkelt och rent hjärta.
Med ett öppet sinne vill jag omfamna världen igen.
Aldrig mer ledsamt, bara stillsamt och långsamt i Stockholms terränger.
14 Dec, 2010
II. Jag kräks och kväljer, dör, sväljer och sen kräks jag upp det igen.
Galla över livet och att det alltid ska vara så svårt och hårdhänt.
Jag som är bräcklig och skör egentligen, efter allt.
Nu sitter hon och skriver poem, dricker rödvin var kväll.
# FÖRST KOM INGENTING, SEN KOM INGENTING.
I. Jag fördriver mina dagar med att växla från datorn,
till brasan, då när fingrarna värker kalla,
för frusna för att vilja röra sig över tangenterna.
Jag spenderar timmar framför elden tills skinnet tjuter och spricker upp.
Då går jag tillbaka till mitt ingenting.
Timmar blir dagar, blir veckor, men känns som månader och år.
Jag sitter tiden an.
Ljuset, blir mörker, blir ljusnad, men känns som ett enda askgrått år.
Utan nätter och dagar.
Bara tid då man vaknar, för att somna, för att vakna igen för att göra ingenting.
Tankarna för frusna för att vilja handlas,
så jag spenderar timmarna vid elden för att bida tiden.
Bara så gott jag kan.
# MOTALA
I. Att vara ensam i den staden.
Det sprider sig som gifter genom kroppen.
Som ångest inuti magen.
Man måste vara lite bättre, lite snyggare, lite mer fin
än när man lämnade allting där bakom sig.
Jag smyger längst med fasaderna, så att de inte ska se mig.
Klär mig i svart för att smälta in.
Eller snarare försvinna i mörkret,
som faller tidigare nu på vintern.
Mitt i mitt egna helvete för att stilla begären
Brinn hjärtat, brinn .
Förlåt, jag är inte kär.
Jag har väl aldrig riktigt varit där.
Där, nära, som man måste vara för att förstå hur det känns.
Men tänd elden och knuffa mig dit, så jag vet hur det bränns.
Så larvigt, så dumt, så nördigt.
Så inåthelvete onödigt.
Säg sen hur det isar när man fryser ihjäl,
Så förklarar jag för dig för dig hur långsamt man smälter
// veronica
Jag finns här för dig
I. BLÅLJUS I TEGELBACKEN VÅREN ÄR HÄR.
Ropsten gömmer sig i slask, och stan blir grå.
De stoppar pendlarna, så du får gå
Gatorna där är tomma, då som nu.
& den enda som ropar där är du.
II. ISEN PÅ RIDARFJÄRDEN SMÄLLER SOM GEVÄR.
Även riddarfjärden fryser till min vän.
Du får ta den långa vägen hem.
//veronica
när vi var små
vart var jag egentligen när våran vänskap föll
som tårarna föll från mina ögon, den natten när allting redan var försent.
För du kommer aldrig tillbaka nu och det vet jag, egentligen
vi grät alla våra ögon röda och våra tårar skapade den vattenpölen
som jag drunknade i
frivilligt egentligen.
För jag kunde inte leva i skammen av att jag inte stod vid din sida
när dina andetag dog ut.
För vad vore jag utan dina andetag? ... egentligen?
// veronica
De kan kalla det för frihet.
#DE KAN KALLA DET FÖR FRIHET
I. Visst kan hon väl förstå att man kan bli arg,
men inte hur man kan kalla någon för värdelös.
Utan värde... för någon annan som helst.
Smaken av orden sjunker som ett äckel.
Ett mörkt svart äckel i magens allra djupaste botten.
De kallar det för tårar, den där tröstlösa vätskan som letar sig från ögonen,
men det är känslor som inte får plats.
De måste bara ut, ut, ut, ut och bort.
Annars drunknar man i äcklet.
16:48 blev fribiljetten därifrån.
Från det kadaver av människohamn som aldrig nådde kärleken.
16:48 då hennes fingrar slöts till en iskall knytnäve
som gett upp att någonsin nå värmen i känslan; kärlek.
Äcklet utan värde... för någon annan som helst
// veronica
i luften, över hela kroppen.
Det känns i luften att kylan är här trots att marken ännu ligger tom,
så känns det som tusen kilo snöfall ovanpå mina axlar.
Åh, vinter kommer så fort i år.
Det syns i luften att kylan är här trots att marken ännu ligger tom,
så syns det på luften som svider åt vilket håll man än försöker andas.
Åh, sorgen kommer så fort i år.
Det syns i luften att förfallet är här trots att gatorna äntligen är tomma.
så syns det hur himelen spyr ut hatet över hela staden.
Åh, sömnen kommer aldrig fort.
// veronica
om jag hade lite hjärta att dela med mig.
I. jag drömde om honom inatt.
han som var den stora kärleken.
jag drömde om hur hjärtat brast igen.
hur han sa att han aldrig riktigt älskat mig.
och jag försökte förklara; att nu så skulle allting bli bra,
förklara varför allting föll samman.
jag har drömt det förut; samma tårar, samma hjärta som går sönder.
men bara i ett annat scenario.
och jag vet inte varför.
jag älskar honom inte längre, hjärtat har läkt.
fullständligt.
men det är väl hans avslutande ord som är det närmaste blodröd total kollaps jag någonsin kommit,
och det kanske är därför det är just de orden som fladdrar förbi i mina drömmar,
när sorgen tränger sig på,
som den gör nu.
nu när man saknar någonting som inte kommer tillbaka
// veronica
Får man ta hunden med sig in i himlen?
#det brukar vara i just sånna här tillfällen som jag skriver mest.
de tillfällen då kroppen är för liten för att rymma alla känslor, allt språk.
det finns inga ord att förbättra med.
det finns inget 'vända tillbaka', inget 'vända om'
jag lovade dig i din sista minut, mellan två tunga trötta andetag, att jag skulle skydda dig från allt.
jag lovade att de inte skulle få skada dig.
men jag kunde inte hålla det löftet
så du dog.
du som alltid varit så fyllld av liv.
imorgon kommer jag tillbaka hem, till min säng där du alltid brukar ligga och vänta.
det kommer du inte göra imorgon.
du kommer inte väcka mig någon mer morgon med din varma nos emot min kind,
för din nos gick av.
lika lätt som man bryter en tändsticka.
men det var bara det som behövdes.
dumma dumma hjärtat, man får ju inte bråka..
// veronica
kentförvrängaren
Fem gevär i staden
ett hjärtslag brevid bomben
// veronica
du som skriver om vad kärlek är.
II. det finns så många fina saker i oss,
och jag har kanske lärt mig att se det nu.
på en båt, jack & rose.
ett vidsträckt hav, jag & du.
"så häng dom högt"
det var iskallt i rummet och jag höll dig i min famn.
trots att det är han som ska hålla henne.
som en färja mot hamn
och jag bekände.
"så häng dom långsamt"
jag trodde du förstod mig, så orden stanna i min mun.
jag försökte svälja ner förnekelsen där, på din balkong
jack & rose, i din säng.
du & jag, vår jargong
"men häng dom högt"
# LÅGLANDET.
I. och jag tänkte på dig när risfåglarna flög,
över danska landskap, där solen sken kall
jag kan inte dansa, men jag kan stå pall.
jag tog skada av att jag trodde jag dög.
// veronica
7 Sep, 2010
I. sjung mitt röda hjärtas barn,
om näkterros & näktergal.
sjud mitt röda hjärtas blod,
av tapperhet av styrka, mod.
hjälp mig korsa sorgens hav
sänd mig nån som visar var
jag läka smärtor hjärtat fått,
få botgöring för mina brott
hjälpt mig hitta vägen hem,
till mitt eget Jerusalem,
långt till himlen, långt till land
långt från österns trygga hamn
// veronica
du kanske stirrar rakt mot Gud, men kommer han någonsin ge dig svaren?
# hur får man människan att förstå,
eller kanske ännu hellre; att bry sig.
jag är inte ditt hjärta längre,
den platsen är förvanskad & uppäten nu.
ditt hjärta finns inte längre här.
# var det näktergalarnas fel,
att han vältrade sig helt
i den kärlek han vackert gavs,
från för många håll.
helt förblindad av de
toner fåglarna lämnade kvar
var det hökens fel att han ville jaga?
kunde vinden ha hjälpt,
då den blåste så högt
att han inte alls kunde höra
svärdets klingande sång
om ett ärbart liv,
som virvla rakt förbi han öra.
kunde elden hjälpt hjärtat att läka?
// veronica
att låta frestelsen ta över
de känslor som jag bär på, det blir alldeles för stort.
när jag tvekar på att ringa, eller åka dit du bor,
blir jag tyst och drar mig undan till till en text vid mitt skrivbord.
Poesi du aldrig hör, eller brev jag inte ger,
de samlas i en hög
som blir alldeles för bred,
det växer sig så sakta ikapp till nånting mer,
mer än bara känslor som du aldrig kommer se.
jag brukar tappa mig i minnen, från dar när du är kung
men jag håller allting inne, törs inte låta dig bli lugn
sen rasar säkerheten ihop efter några glas med vin,
då ramlar tankarna iväg, ur mitt huvud, ur min mun.
Poesi jag delar med mig av, blickarna jag ger,
visar alldeles för väl
att min vänskap vill nått mer,
det växer sig så sakta ikapp till nånting mer,
mer än bara blickar mer än kyssarna som ingen annan ser.
jag vill ha sånt som ingen ser, jag ska be dig om det
jag vill ha sånt som ingen ser, jag ska be dig om det
jag vill ha sånt som ingen ser, jag ska be dig om det
jag vill ha sånt som ingen ser, jag ska be dig om det
jag vill ha sånt som ingen ser, jag ska be dig om det
jag vill ha sånt som ingen ser, jag ska be dig om det
jag vill ha sånt som ingen ser, jag ska be dig om det
jag vill ha sånt som ingen ser, jag ska be dig om det
tystnaden till dig - Systrarna
bäst att vara på den säkra sidan muren
men ibland bygger man inte upp sin barriär tillräckligt bra
och genom små sprickor och hål lyckas det där hemska, onda ändå tränga igenom.
Idag trängde det igenom så pass mycket att magen och bröstet värker.
Jag blir stressad & nervös, vill gråta, tömma, men inget kommer ur mig.
Det byggs istället upp till nått tungt och hårt som trycker innanför revbenen, innanför bröstkorgen.
& jag önskar att jag inte brydde mig ett dugg om att du rör henne, kanske kysser henne,
men varje gång tanken passerar så måste jag ställa mig upp, gå omkring, sysselsätta mig
för att inte undra.
Tända en cigarett och fylla kroppen med rök så att oron inte ska få plats.
Du sa att rädslan den går över,
men den där oron stannar kvar.
// veronica
långt från närmsta hamn.
-
dina ögon känner som mina,
men hjärtat står still.
det tystnar i telefonen,
jag orkar inte prata länge till.
jag ser dina händer runtom mina
när mina ögonlock går ner.
mina öppna ögon svider,
jag tänker inte blunda något mer.
du skulle ju vara det där fina, oförstörda.
min trygga hamn.
och så föll det isär
11-08-10
// veronica
