#det brukar vara i just sånna här tillfällen som jag skriver mest.
de tillfällen då kroppen är för liten för att rymma alla känslor, allt språk.
det finns inga ord att förbättra med.
det finns inget 'vända tillbaka', inget 'vända om'

jag lovade dig i din sista minut, mellan två tunga trötta andetag, att jag skulle skydda dig från allt.
jag lovade att de inte skulle få skada dig.
men jag kunde inte hålla det löftet
så du dog.
du som alltid varit så fyllld av liv.

imorgon kommer jag tillbaka hem, till min säng där du alltid brukar ligga och vänta.
det kommer du inte göra imorgon.
du kommer inte väcka mig någon mer morgon med din varma nos emot min kind,
för din nos gick av.
lika lätt som man bryter en tändsticka.
men det var bara det som behövdes.

dumma dumma hjärtat, man får ju inte bråka..

// veronica