Varför ska det vara så djävulskt svårt att sakna någon?
Så otroligt hårt.
Så man inte vet om man ska skratta eller gråta när man minns någonting, som man önskar att man inte minns.
För det gör så jävla ont! Satan vad ont det gör

Jag visste att det skulle bli såhär och jag är så jävla ledsen och arg och förvirrad och allt på samma gång.
Varför åkte jag inte till Peace & Love?
Var det ödet som stoppade mig?
Eller min egen dumhet?
Vet inte om man ska våga erkänna för sig själv att man inte kan skylla på någon annan..
Eller kommer ödet att snygga till det här i framtiden, så att det finns någon nytta/mening med att jag känner så här nu?

What comes around goes around?
eller
 Idiot veronica idiot?
Jag vet inte