två bokstäver. är det två bokstäver för mycket att be om..
efter två år.
jag vet inte vad jag ska tycka, säga eller tro.
som vanligt.
jag förstår inte heller hur jag ska ta mig igenom det här.
för det känns värre än någonsin i hjärtat...
i hjärtat som är ett organ som har 0 med känslor och tankar att göra..
men ändå kan det kännas så himla tomt, eller så himla ont.
jag ser dig när jag blundar.
jag känner alla känslor som kom .. alldeles för sent.


.
jag kommer inte kunna leva utan dig, jag kommer inte orka det.
jag börjar gråta varje gång jag tänker tanken på alla de gånger som jag aldrig sagt
exakt hur mycket du betyder för mig.
det är större än all kärlek, all smärta, all sorg och allt en människa får plats med.
mormor.
jag vet att du aldrig kommer se det här.
men den känslan jag har för dig är det största i världen.
större än världen.
och jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig.
jag har nog aldrig gråtit så som jag gjort de senaste 2 månaderna,
jag har nog aldrig någon sagt till någon hur ont det gör
som jag sagt till dig.
ändå har jag alltid mått så mycket bättre efter att du sagt,
även om jag inte förtjänat det.
att "jag är så mycket bättre än alla andra, och att allt kommer lösa sig till det bästa för mig."
att " det är alla andras fel och att det är dom som kommer lida av att mista mig"
du kommer aldrig behöva mista mig. jag kommer aldrig böja från din sida.
jag kan inte ens hitta ett bra avslut mer än att säga:
du, jag älskar dig.
& jag är så glad för att du lever <3