Idag är det jul igen och därför också precis exakt ett år sedan
jag satt med den vackrastes namn på telefondisplayen och planerade tågresor till Gävle.
Idag var han där igen.
Varför låter jag alltid ett år passera innan jag letar mig tillbaka in i din famn?
Och varför känns det då som att jag bänder upp den?
Jag skulle inte höra av mig igen, det var sagt så. Bestämt.
Du hör nog varje gång att det är sista skriket, för det är alltid då du kommer tillbaka till mig.
Jag drömmer om levande ljus och pianomusik vid mitt köksbord och din stora trygga hand omkring min.
Dina drömmar är större än så, och i dem är jag bara ett svettigt tidsfördriv.
Så lätt det är att vänja och nöja sig vid dina drömmar.

Så vandrar blicken rastlöst mot telefonen flera gånger per minut igen.
Det är så fridfullt med jul.