# Skrädaregatan
I.
När jag dricker kaffe och röker så känner jag saknad till vissa saker.
Jag tänker på de vidriga vindrinkarna i Turkiet på våran balkong,
där Ramlar - Håkan Hellström dånade lite för högt, lite för många gånger.
 Och den där gången som du kom hem mitt i natten
för att dricka vin med mig tills solen gick upp, när mitt hjärta hade gått av.
Trots att det var raketutskjutning dagen efter.
Jag är en vampyr remixen som gick på när vi skulle fly fältet, men Johan tog bilnycklarna.
Minns de där gångerna när solen börjat komma tillbaka och vi satt utanför skolmatsalen med kaffe 
och alltid glömde kopparna kvar i klassrummet.
Hur vi pulsade runt i metersnön och spottade hat över allt som var värdelöst,
det var ju så mycket som var värdelöst just då, eller hur?
Allt som vi älskade att göra, som i alla andras ögon var konstigheter.
Du vet, när vi kläde ut oss och gick in i andra roller och bara skrattade åt det.
Du & jag, 8 år. Eller möhippan på Ica.
Vi pratade inte om saker som politik, för där gick vi isär
och därför lärde vi oss att prata om sånt som var viktigt på riktigt.
Sånna saker som gnager under huden och kryper inuti kroppen och gör ont.
Och det var därför det var så fint med dig.
Jag saknar dig här brevid med Cappucino från Ica, i brist på en kaffekokare.
Vi skulle ju ändå straxt därifrån.






II.
Det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på dig får mig att le.
Karln i huset.
Det är den där kvällen när vi nog var för trötta för att vara som man ska vara.
När du hällde vatten över hela mig så det rann in under alla kläderna
och vi brottades i soffan och landade på golvet och jag kunde inte annat än skratta.
Jag brukade ofta skratta när du gjorde saker som borde ha gjort mig arg,
som när du smög in i mitt rum på kvällarna och skrämde mig så hjärtat började rusa.
Det var så fint när vi skulle flytta isär, då hela huset var tomt och bokhyllan mellan rummen var bortkörd.
Då låg vi på filtar och täcken på golvet och det gjorde ont i kroppen att sova.
Det borde inte ha varit fint, fast det var ju det när man kunde dela det med dig.
Jag kommer aldrig glömma när jag kom ut i hallen,
så full av gråt i hela kroppen att jag knappt kunde stå och definitivt inte prata.
Men jag behövde inte prata, för du förstod precis.
Jag har aldrig kunnat gråta när någon ser, men när du bara gick fram och omfamnade mig så föll allt isär
och jag grät som jag aldrig någonsin har gråtit förut.
Det finns inga ord för hur fin du var just då.
Jag blir ännu helt varm i kroppen när jag tänker på det.
Minns du dagen efter, när jag skulle vara hård och ta mig igenom.
Inte visa för någon att jag hade fallit sönder inombords?
När jag fick lägga mig i ditt knä där ute i solen så sprack allting upp igen.
 Det är för att jag är trygg hos dig. Då spelar det ingen roll om man är svag.





// veronica