Vaknade upp från en mardrömsnatt idag.
Det var kents turnépremiär. Vi hade köat och vi stod först, i den då enda fållan.
När insläppet började närma sig kom en andra suck med folk, fram till dit vi stod.
De sprang för sina liv och började rada upp sig bredvid oss i minst 5 andra köer.
Jag började få panik och sökte förjävels någon som kunde hjälpa mig,
en vakt eller vad annat som helst.
Men det var helt hopplöst att finna någon alls i mörkret och vimlet av alla människor.
Helt plötsligt blev jag medveten om hur orealistiskt det var allting.
Hur hade det blivit sommar såhär fort? Jag hade ju inga pengar,
jag kunde inte ens minnas att jag köpt någon biljett.
Hur hade jag tänkt att jag skulle komma in?
Tillslut kom jag överens med mig själv om att jag borde ju ha gått i skolan
och sparat ihop pengar om jag var här.
Så jag nöjde mig med det tillsvidare. Sen vaknade jag.
De här drömmarna brukar inte komma än, de brukar komma några dagar innan det är dags..
Om ens då.


bild från kön på förra turnépremiären 



// veronica