1 Feb, 2011

Vissa nätter vill jag bara krypa ihop till en liten boll och gråta.
Men det kommer inte ut någonting. Allt byggs upp till någonting hemskt och fult inuti.
Jag hade nog förväntat mig att livet skulle vara perfekt och helt ofelbart lätt.
Det är aldrig lätt. För man möts av hårda ord och spott vart man än vänder sig.
Och någonting som skulle vara så underbart blir skört och ohållbart.
Jag sitter 15 trappor upp och ser ut över världen som skulle vara min,
samtidigt som jag hör en röst inne i bröstet som frågar mig när jag ska resa hem.
Vart nu hem är.
En liten röst som inte kan ta in att den lilla vita är min.
Jag ser människor som kommer och går medan jag står kvar och trampar på 18 kvadrat
och känner mig som en fånge i min egna kropp


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

ANTICATANKAR