I. JAG SER MÖRKA HUS OCH MOTORVÄGAR, RÄLS. EN STADIG PULS ÖVER BROAR GENOM STÄDER.
OCH FÖR DIN SKULL SÅ RESER VI IGEN. VI RÄKNAR DAGAR, RÄKNAR ÅR.






II. DET ÄR BARA MINNEN FÖR LIVET.
Promenerar till Zinkensdamm med Håkan, Winnerbäck och Krunegård i öronen.
Det är vackert i Stockholm, men jag saknar glest befolkade gator.
Man kan inte dansa mellan husen här, för det är alltid någon som ser,
någon som kommer tro att det är någonting som är fel med mig.
Egentligen spelar det kanske ingen roll, kanske borde jag dansa fast än de tittar.
Det är ju trots allt ett stadigt glatt beat som jag känner i fötterna när jag närmar mig Zinkens IP.
När jag går igenom grindarna så sköljer allting över mig ingen, som en flodvåg från ingenstans och överallt.
Jag ser Merchandise-båset och Scenen, Joakim och alla lamporna,
vännernas blickar när Stenbrott når sitt klimax.
Då ler jag.