#ÄR DET MÖRKRET, ÄR DET STRESSEN, ÄR DET VINTERN, ÄR DET STOCKHOLM, ELLER LIVET? 

Idag var det äntligen dags för den första hemresan,
ni vet; sen jag blev Stockholms & Stockholm blev mitt.
Det är först när vi lämnar Gävle som monstret kommer ifatt och vassar sina tänder.
Han hugger hungrigt in på hjärtat och jag undrar vart jag ska ta vägen.
Jag höjer ljudet i hörlurarna och blundar.
Försöker ta in lugnet genom huden, från den kalla fönserrutan där de möts vid min kind.
Det regnar i Norrköping.
Och jag sitter i fosterställning på den kalla bussen, som väntar på att ta mig tillbaka hem.
Inlindad i emmas fuskpäls tror jag att jag lika gärna kan brista här och nu.
När man känner sig ensammast i världen, då blir man nästan osynlig.
Det finns ingenting mer vemodigt än att vända hemåt.