ORD ÄR SOM NAPALMBOMBER, DE ÖDELÄGGER ALLT.

Idag när jag gick hem, längst med Götgatan, så tänkte jag att mitt liv var hemskt.
Hur lite jag förstår, hur stor den här staden är, hur lite ork jag har.
Jag tänkte att jag bara ville komma hem till min varma säng så att jag kunde lägga mig i den och gråta.
Det var ju så jävla kallt där ute.
Just då tittar jag upp för första gången under hemvägen och ser in mot ett gatuhörn.
Där sitter en liten gubbe på tidningspapper och skakar.
Jag tror inte att han hade någon mössa.
Sen vill jag kräkas för att jag mår så illa över min tillvaro.
Jag har mat i kylen, jag har filtar i garderoben och pengar på banken.
En familj som saknar mig och vänner som bryr sig om mig.
Han sitter nog kvar där ute än.
Vad har han gjort som är så hemsk att han förtjänar att sitta där?
Världen är så jävla elak.